Svartsjuka

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • En obehaglig insikt som slagit mig, och som jag trodde jag mognat ifrån redan, är hur jag kan bli lite allmänt ledsen över när killar som jag känner skaffar flickvänner. Alltså det kan vara bekanta killar som jag absolut inte själv skulle kunna ha en relation med, men det verkar inte spela någon roll, det är bara a-t-t de har flickvänner som liksom känns jobbigt på ett högst udda vis. Svartsjuk, nästan. ”Vad är det där för tjej, liksom? Var kommer hon ifrån? Det här kan aldrig vara bra”. Så snurrar tankarna.

    En annan insikt är också att jag har svartsjukan kvar i mig när jag verkligen börjar få känslor för någon. Även detta förvånar mig jättemycket för trodde jag utvecklats ifrån det också, men dessvärre inte. Inte alls faktiskt. Enda skillnaden verkar vara att jag iaf inte spårar inför den andra. Jag klarar av att hålla det för mig själv. Ett litet framsteg tror jag nog allt. Hanterar alltså känslorna själv och drar inte in den andra, övh. Det är bra. Och känns betryggande inför framtiden. Man har ansvar för sina egna känslor också.

    Igår träffade jag en barndomskompis som gav mig lite allmäna dejtingtips att jag ska berätta exempelvis hur oerfaren jag numera är över att ha kärleksrelationer. Ständigt kommunicera. Vara öppen. Hon tyckte inte det borde vara något problem för mig att träffa någon men jag börjar tveka mer än kanske någonsin. Fan är det kört? På riktigt, kört? Jag har så jävla mycket issues, vad det verkar, att jag själv nu börjat känna ett visst obehag ifall det är dödsdömt att ens genomföra det här. Försöka ens. Och så svartsjukan då. Parera alla känslor som motparten bjuder på. Sånt som kan förgöra hela ens mående på bara en ynka sekund.

    Min kompis menade också att jag skulle akta mig för de som inte haft relationer för de känner inte sig själva alls, sa hon. Haha, vafan? Känns som om jag ska se upp för att möta likadana personer som mig själv. Den kändes/tog, hyfsat hårt.

    Jag känner mig nog ganska så väldigt rädd och sårbar i det här. Därav svartsjukan, kanske. Jag är väl på vippen att försöka igen. Inleda något. Och det skrämmer mig mer än någonting annat.

    Svartsjuka är väl en ganska normal känsla men den inte är socialt accepterad. Att du inte agerar på den är ju jättebra, då kanske det är lättare att så att säga bli sams med känslan? Kanske kan bero på att du längtar efter att bli ihop med någon och att det därför är smärtsamt när du ser killarna som är i relationer?

    Sedan att vara svartsjuk när man blir intresserad av någon helt enkelt för att det är osäkert i början och man är rädd för att inte vara exklusiv.

    Trådstartaren

    <3 Jamen kanske? Som att det blir så verkligt att ”jahopp, den där killen kunde man tydligen vara ihop med också”, men den chansen tog eller fick inte jag. Så oerhört smärtsamt (och märkligt att jag tycker det plötsligt). Det är förmodligen verkligen så att jag ser min stora dröm i livet framför ögonen och blir nedslagen varje gång det sker så nära eller tätt inpå mitt egna liv och folk jag cirkulerar kring. Ju närmare killkompisen är, desto värre mår jag oftast.

    Huu, fy fan. Och nu är det så att den här sk. dejten slutat svara också. Haha. Jag orkar verkligen inte med det här känner jag. Men jag ska härda ut. Någonstans i horisonten måste det ske någon jävla utdelning för åratal av hjärtekross på det ena eller andra sättet.

    Ska faktiskt på en typ av dejt imorgon (ny grej). Mår skit över det. Hatar detta. Men jag måste igenom skärselden. Har inget att förlora längre.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.