Har på senare tid fått tankar på att ta mitt eget liv.
Är det “normalt” att någon gång i livet fundera på det?
Kan inte säga att jag mår jättedåligt. Men börjar bli jävligt less liksom ..lite trött på att kämpa. Kämpa emotionellt, trött på mig själv.
Känner inte så här hela tiden. Mår för det mesta bra. Men så kan dessa känslor bara skölja över mig. Att bara göra slut på det.
Har haft det ganska kämpigt emotionellt den senaste tiden. Innerst inne. Har även haft helt fantastiska perioder också. Med det är väldigt växlande. Jag kan inte förklara det.
Men har separerat med mitt ex sedan ett år tillbaka. Vi har fyra barn tillsammans. Hon lämnade mig genom otrohet. Det är en lång historia. Vi hade varit tillsammans i 18 år.. men under ganska många år så var vår relation mer av vänskaplig karaktär. Så ett vis så var jag glad över att det blev som det blev. För jag hade själv funderat på att lämna i flera år. Men tog aldrig steget för jag ville inte utsätta barnen för en skilsmässa. Så jag hade väl den klassiska inställningen att hålla ihop för barnens skull.
Sättet hon betedde sig på sårade mig rejält. Hennes totala oförmåga att själv se hur hon faktiskt betedde sig sårar mig också.
Nu har det gått ett år och har väl kommit över det där. Trivs egentligen bra med hur jag har det nu. Har lite stress över jobbet. Mina arbetstider är inte kompatibla med att vara ensamstående varannan vecka. Samtidigt vill jag helst inte byta jobb i dessa tider. Har en ganska trygg anställning och vill gärna jobba kvar. Känner mig lite extra utsatt som ensamstående och vill ha den tryggheten jag har med mitt nuvarande jobb. Känner inte heller att jag har energin till att lära mig ett nytt jobb. Dessutom att bli “nyanställd” igen så kommer jag bli den första som ryker vid eventuella varsel.
Svårt att hitta jobb också där det inte förväntas att man ska kunna jobba obekväma arbetstider.
Men nu börjar min chef knorra med att jag har svårt att ha barnomsorg vissa arbetspass. Igår fick jag ta tjänstledigt t ex för att jag inte hade någon barnomsorg.
Sen har jag träffat en ny tjej. Vi har haft en helt jäkla amazing romans. Varit ute å rest .. seglat och hittat på massor av saker. Helt underbart. Borde vara lycklig. Men innerst inne är jag nog inte det..
Jag vet inte men jag ser mitt liv sakta raseras på område efter område.. mitt ex som först var otrogen kommer nu dessutom strunta i att dela på de skulder vi hade på huset som vi hade tillsammans. Hon hade den här otrohetsaffären en hel sommar mitt framför ögonen på mig. Med grannen. Så sjukt elakt. Tills vi tillslut separerade. Nu kommer hon dessutom lämna mig med en skuld på 375 tusen som vi egentligen moraliskt borde dela på. Då skulden är kopplat till huset men som står på mig.
Jag ser framför mig hur olika delar av mitt liv raseras. Jag kommer eventuellt bli arbetslös pågrund av att jag inte har barnomsorg de veckorna jag har barnen. Ja jag kan säkert söka andra jobb.. men jag är less.. less på att alltid behöva kämpa och traggla på ..
Jag kommer åka på en stor skuld jag förmodligen kommer ha på mig resten av livet.
Jag bara får en stark känsla ibland där jag bara vill göra slut på det. Det som hindrar mig är att jag faktiskt har fyra barn som jag älskar mest av allt.
Så jag undrar om det är “normalt” att nån gång i livet fundera på självmord?
