Misslyckad. Meningslös. Maktlös.

Nu har jag själv inte barn, men jag kan tänka mig att det är få saker som är så svårt som att se att sitt barn inte mår bra. Så det är inte konstigt att du mår dåligt.

Det låter som att du gör allt du förmår, kanske mer därtill. Psykisk ohälsa är verkligen inte lätt att hantera, vare sig det är en själv som mår dåligt eller en anhörig. Det är uppenbart att du bryr dig om dina barn och vill deras bästa. Man styr inte alltid vart man hamnar i livet och vad man konfronteras med. Man kan göra så gott man kan, mer kan man inte begära av någon. Och du verkar göra precis allt du kan.

Jag önskar att jag hade några lösningar att erbjuda, men som icke-förälder vet jag inte hur mycket jag kan bidra med. Däremot har jag en ganska gedigen erfarenhet av psykisk ohälsa. Du får gärna fortsätta skriva här. Jag är som sagt inte den mest kvalificerade men jag lyssnar gärna på vad du har att säga.

Apropå dåligt psykiskt mående så tänker jag på vikten av återhämtning. Det är lätt när man hamnar i en psykiskt belastande situation, att man glömmer bort att ge sig själv vila. Man springer runt som en galning för att släcka bränder. Men ingen orkar göra det hela tiden. Så att fundera på vad som ger vila, lugn och energi och prioritera att ge sig själv det lite då och då – det tror jag är väldigt viktigt. Man måste sätta syrgasmasken på sig själv först, innan man kan hjälpa någon annan.

Ta hand om dig <3

Hej!

Tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor. Jag förstår att du har det jobbigt, och kanske haft det en längre tid. Du är fantastiskt stark som fortfarande klarar av att fortsätta söka hjälp och stöd även när livet känns  hopplöst.

Jag förstår precis hur lätt det är att hela ens liv och välmående hänger på hur någon man älskar har det, men det behöver inte vara så. Det låter som att du behöver hitta tid för återhämtning, att för en stund släppa en del saker (eller allt) du känner att du borde eller måste göra. Om det känns möjligt kan det också hjälpa att ringa och prata med en vän eller familjemedlem och förklara att livet känns svårt och jobbigt just nu, och ibland kan det vara lättare att prata med en främling.

Det är lätt att fastna i tankar kring att ”bara jag gör det där så kommer hon att må bra, och bara hon mår bra så kommer jag att må bra”. Men som du beskriver kommer aldrig den där bra känslan efter en avslutad föräldrarutbildning, eller vad du än försöker, och kämpar med. För mig funkar det ofta bättre att vända blicken inåt, att tillåta mig att känna de känslor jag har.

Det är verkligen fint att du väljer att kämpa för de du älskar, med det är också okej att känna att man bara vill ge upp ibland. Att tillåta sig att känna även de jobbiga känslorna gör dig inte till en sämre människa, det innebär bara att du är mänsklig. För egen del, ger det mig mer ork att fortsätta när jag tillåter mig att känna jobbiga känslor, som att det i vissa stunder känns som att jag behöver skiljas från någon jag älskar för att jag inte klarar av att ta hand om dem och samtidigt själv må bra. Men större delen av tiden är den tanken fullkomligt otänkbar. I de stunderna är det lätt att bli självkritisk, men tanken på att hopplösheten eller maktlösheten inte behöver ersätta kärleken, tröstar mig. Det finns plats för båda känslorna, ibland till och med simultant. De tankarna är helt naturliga och inget vi behöver vara rädda för, dom tankarna kommer och går för alla genom livet.

Tvivla inte att höra av dig till någon när det blir för tungt att bära allt ensam, vi behöver alla stöd i svåra stunder i livet, och vi är många som gärna delar på det som känns jobbigt i ditt liv. Det tynger mig inte alls att du har det jobbigt, om något så får det att känna mig mindre ensam med mina känslor, och så tror jag att det också känns för de flesta andra du möter.

<3 Orkar du säga vad du syftar på då med att bli en bättre människa?

Tycker det låter lite hemskt att bli skickad på en föräldrautbildning. Kan det satt sig i huvudet på dig och att det därför är så att du anklagar dig själv nu när hjälpen inte når fram till barnet?

Det här har barnen kränker och hånar dig är ju fruktansvärt också och psykisk misshandel ju. Hur säger vården att de ska arbeta för att motverka det?

Så otroligt betydelsefullt att få andra,  utomstående o opartiska, människors reflektioner. <3

Nu har det gått några dagar o det värsta har lagt sig (för denna gången). Jag har slutat gråta. Jag har haft några bra samtal med dottern när vi båda mått helt ok.

Möte på soc, där dottern själv valde att gå med, trots att hon inte behövde. Vilken grej! Men min negativa sida säger: jaja, det blir snart som vanligt igen. Jobbar med de tankarna i min kbt, men jag är otroligt trög i min förändring.. antagligen för att allt det här pågått i olika utsträckning i 5-10 år.

Jag skulle vilja bemöta varje ord jag fått av er. För att visa min tacksamhet. Men det tar nog lite för mycket tid.

Men det där med bättre människa.. jag menar nog främst starkare. Jag vill inte alltid börja gråta. Känner mig så patetisk o bortgjord när jag inte kan genomföra  samtal utan att gråta, snora o inte kunna få fram ordentligt vad jag vill ha sagt.

Även i samtal med barnen kommer gråten. Fast jag egentligen vill kunna sitta lugn o trygg o vara ett stöd för dom. Min gråt väcker så mycket oro i barnen.

Nu blev jag plötsligt helt tom.. började tänka på hur jag ska ta tillvara på helgen på bästa sätt. Alla måsten. Alla borde..

Hur är det möjligt att vara fullt medveten att mina tankar o min inställning är fel, men ändå inte kunna förändra det?

Skönt med framsteg och bra att du firar dem (på något sätt)!

Jag önskar att jag var bättre på att gråta och snora, att släppa ut allt som behöver komma ut. Jag tror dina barn är starkare än du tror, och att det stärker dem och hjälper dem att du vågar visa vägen, att det är okej att tillåta sig själv att gråta när man är ledsen. Kanske hjälper det om du berättar att de inte behöver ta ansvar för dina känslor, att du kan hantera dem själv?

Det brukar hjälpa mig att prioritera när jag byter ut ”jag borde…” mot ”jag vill…”. Kanske kan vara värt att testa? Måsten kan såklart vara tråkiga, men det är få saker vi faktiskt måste göra för att överleva. Vad vill du känna i helgen och vad kan du göra för att få den känslan?

Förändring är svårt och läskigt och händer sällan över en natt. I min erfarenhet är det vanligtvis många små förändringar över lång tid som gör enorm skillnad. Var snäll mot dig själv, du har haft bra samtal med din dotter, hur stort är inte det? Och det är DU som möjliggjort det, ingen annan. 🙌👏

<3 Wow, vilka fantastiska nyheter med dottern! Underbart!

Känner igen hundra procent att är man helt slut som människa så gråter man bara tillslut. Man kan även gråta för allt och blir helt chockad över vad som utlöste det. Har en barndomskompis som gråter nästan hela tiden när hon är överväldigad. I början förstod jag ingenting men sedan berättade hon att hon fungerar så som vuxen.

Du skulle kunna säga det till barnen om de blir oroliga att ”mamma är väldigt trött just nu. När jag är trött så börjar jag lätt gråta”. Informera om hur du fungerar vid utmattning?

Fint att höra! Jag tror precis som ovanstående att det inte är en dålig sak att gråta ibland. Det är ju trots allt det bästa sättet att få ur sig allt det jobbiga. Kanske skulle du till och med kunna göra det till ett lärande exempel: att t.ex. säga ”så nu behöver jag gråta litegrann så att jag mår bättre”. Det är en enorm skillnad på att visa känslor och att lasta någon annan med ansvaret för ens känslor. Att visa känslor kan till och med vara något positivt. Det lär ju barnen att det är okej att vara ledsen och visa det, att det inte är någonting man behöver dölja.

Av egen erfarenhet kan jag säga att jag önskar att mina föräldrar hade gråtit mer under min uppväxt. För barn känner av att något är fel oavsett, men får de inte förståelsen för varför – då sätter oron in. Jag kan minnas en gång när min mamma grät och hon förklarade varför hon var ledsen. Jag gav henne en kram och det kändes bra. Det var ett fint ögonblick.

Ny vecka. Nya utmaningar. Ska börja jobba igen. Känns både bra och lite jobbigt. Men 4,5 timme är lite lyxigt. Fast må bra hade förstås varit än mer lyxigt..

Brottas med min negativa inställning. Oron för barnens mående och skolgång. Oron för ekonomin, då jag inte jobbar, allt blir dyrare och allt går sönder runt oss nu. Bilar, gräsklippare, duschblandare… Jag kan fortsätta lite till, men det blir ingen gladare av..

Varför går det så långsamt att få hjälp? O varför får man aldrig rätt hjälp?

Jag kan ju glänta lite på dörren till det som varit bra under långhelgen o se om det får mig lite mer positiv… Jag har ju faktiskt fått gjort en del både inne och ute. Trädgård, tvätt o umgåtts med familjen bl.a. Ägnat mig åt sånt jag gillar. Mått bra i stunden. Det låter så bra, ändå är känslan nu i efterhand så himla fel. Jag är aldrig nöjd. Kunde gjort mer, kunde gjort det bättre..

Åå vad jag blir trött på att inte bara kunna vara så som jag vill vara. Varför är det så svårt att förändra sig?!

Tanken o kroppen jobbar åt helt olika håll!

Känner en frustration i klass med matadoren  i Tjuren Ferdinand…

Jag har lite liknande tankar som du. Det här är första fulla heltidsveckan sedan min sjukskrivning. Oroar mig för att inte levererar tillräckligt på jobbet, men har inte riktigt råd att vara sjukskriven (om jag vill ha min hund kvar). Arbete som förut tog mig 1.5 timme har idag tagit 3 timmar.

Det här med duschblandare tror jag är någon slags konspiration, jag får för närvarande nästan bara ut varmvatten ur min 🧖‍♂️😂😅🙄😮‍💨.

Jag tänker att det inte är konstigt att vi har svårt att förändra saker som vi övat på kanske hela livet. Tänker att det är som all försöka lära mig ett instrument, en sport, eller ett hantverk som jag aldrig testat förut. – Det tar tid att lära sig och bli bra på det.

Jag har lånat ljudboken Compassioneffekten i bibliotekets app, biblio, för att se om jag kan få hjälp att förändra min självkritik till någonting varmare och lättare att leva med. Det känns verkligen som att jag måste börja om från noll med att koppla om milliontals nervtrådar, en och en, med hjälp av en mikroskopisk pincett, och om jag kommer åt – och skadar  –någonting annat, eller om jag kopplar fel så kommer det sluta med att jag blir galen. Det är jätteläskigt och svårt med förändring.

Tidigare har jag alltid tänkt att målet är en beteendeförändring, men nu har jag börjat tänka att målet är en känsloförändring, som kanske kan uppnås genom tankeförändring, nya associationer i gamla kontexter. Genom hundträningen har jag fått lära mig att det egentligen är lättare att skapa nya associationer i nya kontexter, men att förmå mig att ändra kontext, flytta, byta jobb, mm., när jag mår som jag gör, det känns fullkomligt orealistiskt. Kanske kan det hjälpa att möblera om lite hemma? Det ska jag testa!

Jag har också svårt för just det där att komma tillbaka till vardagen efter en långhelg med vänner, familj och aktiviteter. Det är lätt att börja älta och låta tankarna vandra i gamla spår. Min vardagssituation blir så mycket mer påtaglig när jag återigen hamnar i den efter en paus.

Vad menar du med att tanken och kroppen jobbar åt helt olika håll?