Känner mig så värdelös. Åren går och jag är fortfarande inte i skick att jobba eller studera. Orkar inte göra saker jag känner att jag egentligen borde. Orkar inte ens med livet eller mig själv. Och det äter upp känslan av självvärde så in i helvete. Jag lever bara för mig – och knappt det. För jag orkar inget annat. Och ibland undrar jag varför jag lever alls.
Snurrar runt på nätet på jakt efter distraktion eller en känsla av sammanhang – att åtminstone vara något, göra någonting. Försöker att intala mig att det jag gör har någon slags mening. Glädje förbyts snabbt i skam och skuld – för hur har jag rätt att känna mig glad när jag inte gör någon nytta? Och den totala rädslan inför världen. Den växer. Jag vågar inte engagera mig i den, ens om jag hade haft orken till det. Allt gör mig rädd. Det är som att jag hela tiden väntar på att allt ska gå så åt helvete att det inte finns någon återvändo. Som att jag redan vet. Det blir inte bättre än såhär. Det är kört. Och samtidigt gör jag allt jag kan för att springa ifrån alla dessa katastrofer jag förutspår. Jag både vill och vill inte leva.
Efter tiden hos min psykiatrikontakt idag högg ångesten tag i mig i ett järngrepp. Tog medicin och slumrade till. Och vaknade med en ihålighet i kroppen. Det enda som ekar i huvudet är viljan att göra mig själv illa. Letar febrilt efter andra utvägar. Hur blev det såhär?