Har länge krigat med dålig tankar, för ex antal år sen var det extremt. Men hamna i ett läge där jag var tvungen att va ärlig och det hjälpte.
Vet inte vad det är för fel på mig, har en flickvän sen långt tillbaka (inte sambos för tillfället, inget strul här dock), vänner och säkert en familj som hade hjälpt. Jag vill verkligen öppna mig för någon, men det går inte. Uppväxt med i en riktigt konservativt familj, där män inte fick vara svaga. Dock lever inte dessa människor idag som satte denna miljö, och antar att det är en mycket mer öppen och accepterande miljö idag. Även under uppväxten när jag har öppnat upp mig för vissa vänner, har de valt att hålla mig utanför för att jag var “glädje dödare”.
Detta har gjort så att jag verkligen inte kan öppna upp även om jag vill de, antar att det finns en stor oro att alla ska lämna mig om det verkligen visste hur jag har det.
Oavsett hur jag har mått, har det alltid funnits en känsla. Men det går mer och mer till att jag bara är helt tom. Detta skrämmer mig då jag aldrig varit med om detta innan och vet inte vad jag ska göra.
Får inte visa svaghet då jobbet kan rycka (säkerhetsklassat), ifall de anser att jag är sårbar och därmed säkerhetsrisk, vilket gör mig ännu mer osäker på vad jag ska göra.
Nu när det inte finns ett slags “tvång” att berätta hur jag mår, hålls det bara inne och allt blir värre. Nu kanske det jag skriver låter som nonsens, men jag vet ärligt inte vad jag ska göra.
Kan även säga att folk omkring mig tror jag har “time of my life” då jag gjorde bra ifrån mig på universitet samt har briljerat på jobbet.