Hur respekterar man sig själv? Hur gör man så att andra respekterar en?

[Red Kajipe]

Hej. Min psykolog sa att jag inte hade respekterat mig själv när jag tyckte det var min partner som inte hade respekterat mig. Hur tar man ansvar, hur vet man sina gränser, om det inte är så att gränsen måste överskridas för att man ska lära känna den? Finns det något snällare sätt mot sig själv, än att ständigt känna sig i något slags underläge?

🙁 lite deppig.

 

<3 Kanske behövs det något medvetandegörande inför sig själv vad man tycker ”är rätt” och vad som ”är fel”? Exempelvis, när någon gör såhär emot mig då tycker jag det är fel. Gör någon det har den passerat min gräns för vad jag tycker är okej. Ju mer man känner till om vad man tycker är rätt och fel desto enklare brukar det bli att få syn på när de här gränserna behöver sättas?

[Red Kajipe]

.

 

Tack Red sister! jaa. verkligen. Nu kommer jag bara se gränser, är jag rädd. då blir man ju ensam…..

<3 Kanske tänker litegrann att man kan kolla lite djupare på varför man har svårt för att sätta gränser? Om man växer upp i exempelvis dysfunktionella familjer brukar ju gränsdragningar ofta vara bannlysta. Att uppvisa självrespekt brukar heller inte vara särskilt populärt och uppskattat i en sådan miljö. Vad har man för erfarenheter av att sätta gränser emot folk – vad har hänt då?

Jag har också svårt för att sätta gränser. Det är ingenting som jag fått med mig hemifrån. Tvärtom. Är snarare skolad i att osynliggöra mina gränser. Få rejält med stryk och motstånd om jag uttryckt någon liten orättvisa.

Hur har det varit för dig – om du vill säga? <3

[Red Kajipe]

Åh, känner igen mig. Vad tråkigt med stryk och motstånd, sorgligt att läsa. För min del har mina gränser alltid varit ”egoistiska”. Sträng religiös uppväxt.  Fick aldrig stryk och aldrig någon direkt utskällning. Men jag vågade inte vara kär, från att jag var kanske 15 till typ 20, 25…. Det är först för något år sedan som jag träffade en person som förändrade mitt liv. När han gjorde slut efter ett halvår gick världen under. Jag ville dö. Jag hade ju förlorat mina gränser för honom. Efter det kändes inte intimitet så meningsfullt längre. Nu senaste råkade jag släppa in en man alldeles för fort. Jag gjorde det för att det kändes som enda sättet att hålla kvar honom, jag var nyfiken på vem han var. Mådde så himla dåligt av det. Särskilt när jag i ett förtroligt samtal fick höra att det var respektlöst mot mig själv att jag hade låtit det ske. Jag har nog svårt att känna min egen makt över situationer… svårt att ta ansvar, för att jag är rädd att hållas skyldig. skuld och skam förföljer mig i alla mina val som inte är ”korrekta”…. kärlek känns nästan omöjligt.

 

<3 Jag förstår. Har en kompis som växte upp i Knytbysekten och hon har också haft liknande dilemman som de du beskriver här. Mycket skam och skuld och önskar sig ofta en ”manual” hur livet ska levas, hur man ska bete sig. Som att hon indoktrinerats in i en värld och sedan behövde lära om hur hela världen fungerade  – för ingenting stämde överens med det hon tidigare hade fått lära sig. Tänker att det är jättelogiskt när man växer upp i en strikt religiös miljö.

Menar du att du tog illa vid dig av det psykologen sa om att du inte respekterade dig själv? Eller var det en kompis också som antydde det? Har för mig att jag läste om det i en annan tråd?

[Red Kajipe]

Ja, precis. Nu var det ingen sekt men ibland kändes det som det. Väldigt konservativt och o-tidsenligt. Det som uppmuntrats i många dilemman alltid är självuppoffring. Jag formades, jag vet inte hur, att ångra mig när jag tänkt för mycket på mina egna behov. Jag gaslightade mig själv så länge.  Ja, det var en kompis, en psykolog och en mamma. Alla sa samma sak…  så jag blev väldigt väldigt osäker på vad jag gör för fel. Kanske tror jag att jag kan vinna kärlek och bekräftelse utanför mina egna gränser. Och det förstår jag kan vara brist på självrespekt. Brist på att förstå mitt eget värde. På det sättet var religionen ändå mån om varje individs värde, och jag förstår att reglerna och budorden hade en viss psykologisk effekt också. Man visste när något var fel för att det fanns tydliga gränser, som man gjorde till sina egna gränser. Om gränserna är magkänslans, stundens… ja om känslor är ens facit – då kan det bli så mycket mer komplext att veta var dom går och när man själv eller någon annan har överträtt gränsen

 

 

Jag tänker att någon säger så i välmening och försöker förmedla att du är värd mer än så. Så hade jag tolkat det. Alltså inte som en kritik eller en brist utan göra en observant på att du förtjänar bättre. Det är viktig att ta hand om sig själv. Nu kommer inte jag ihåg vad kompisen sa. Håller ju såklart inte med om ifall denne sa att du fick skylla dig själv. Det är ju något helt annat!

Känns dock lite löjeväckande att jag sitter och skriver så eftersom jag knappast själv lever som jag lär gällande att värna om sig själv. Något som dock börjat hjälpa mig har varit att försöka föreställa mig att någon jag tycker om är med om samma sak. Om jag tänker på att ett syskon eller kompis berättar om samma sak man själv varit med om, hur reagerar man då? Ibland har jag tänkt ”om jag hade haft ett värde så hade jag reagerat såhär”. Där någonstans tror jag man ofta kan hitta någon ”adekvat känsla” som visar på självrespekt. Kanske du kan testa det?

Jag har märkt ibland att när man säger saker högt till någon, eller skriver om det, ser man plötsligt själv också det absurda i hur man blivit behandlad. Känner du också så? Ordet och skrivandet kan hjälpa?

[Green Qiqoga]

Vad jag har läst så är det som nämnts ovan antingen från barndomen varför man inte fått lära sig hälsosamma gränser (t ex ego/dominanta föräldrar så man har varit tvungen att anpassa sig efter för mycket och inte fått lära sig att lyssna på sig själv). Eller också att det här händer bit för bit in i livet och tär på ens självkänsla. Jag tror alla har en gräns. Jag var själv för snäll och accepterande i ett förhållande då jag i övrigt i livet också hade så mycket och kände mig otillräcklig, jag hade en inre röst som inte var särskilt snäll mot mig själv men däremot alla andra var jag mot. Detta hände bit för bit. Men så en dag så var min gräns nådd och då kunde jag se tillbaka sen och se att jag blivit utnyttjad. De som också är snälla de utnyttjar inte en på det viset utan det är tyvärr de andra som gör det. Så är du snäll och är med andra snälla människor ska du inte behöva tänka på om dina gränser är hälsosamma eller inte eftersom de ser till att inte testa, göra så mot dig.

[Red Kajipe]

Redsimyna Jag tolkar det som välmening, att jag förtjänar bättre. Sant att det hjälper att tänka på hur man hade tänkt om det inte varit man själv.  ”Om jag hade haft ett värde så hade jag reagerat såhär” – förstår precis hur du resonerar. Men du har ett värde! Men fattar precis tankegången. Ja verkligen. Att sätta ord på känslor är ju ett stort arbete. Upplever sällan att människor uppskattar när jag gör det, men fint att detta forum är en sådan plats där vi får testa vad vi tänker. Tack!

[Red Kajipe]

Green Qiqoga Ja, jag tror det är en blandning av barndom och tiden som går nu. Vad hemskt att det sker bit för bit, som du säger. Jag känner igen det. Kanske finns det gränser som inte är så starka. Yttre gränser som känns obehagliga men inte farliga. Men ju fler gränser någon bryter sig förbi… ja det var bra att du bröt upp! Det är inte lätt… Egentligen borde det räcka att man känner att något är fel i början och, om inte personen  ser att man upplever det, om man måste BERÄTTA FÖR NÅGON att man tycker att det känns lite konstigt. Om man är personen som tar allt emotionellt ansvar. Då är den andra personen kanske gränslös?

och det är så orättvist för gränslösa personer bryr sig inte om gränser, dom vet inte att gränser finns. dom tycker att man är tråkig om man påminner dom om detta… och vad tråkigt det är att vara med en sån person.

nej, jag längtar efter snälla och roliga personer

[Green Qiqoga]

Red Kajipe skrev:

Green Qiqoga  ja det var bra att du bröt upp! Det är inte lätt…

Tack så hjärtligt 🙂 Det jag märkte sedan när jag väl satte ner foten var att vissa i mitt liv tyckte att det var toppen och på tiden och inget konstigt med det, medan vissa andra kom jag i konflikt med då de som sagt varit de som utnyttjat mina svaga gränser tidigare. Det som hänt i min barndom med mina föräldrar etc var en situation som inte bestod, men hade gjort sin skada ändå, men kunde lappa ihop det när äldre. Jag har valt att förlåta. Jag tror nyckeln är empati, försöka se det ur andras perspektiv men inte låta ens ”överdrivna empati” leda en till att själv accepteras att bli illa behandlad. Önskar dig all lycka till 🙂