Jag finns där för mina föräldrar .. och gör allt ”för att det inte ska bli bråk” när jag hälsar på ,dvs skiter fullständigt i mig själv , och lägger ner all energi på att hålla pappa ”lugn” så att han inte ska vara på dåligt humör , säger det jag vet han vill höra. Är som en solstråle och tränger undan all min smärta för att underlätta för dem… konflikträdd? Jag vet inte det var jag verkligen inte förr. Jag fick utbrott och smällde i dörrar så huset nästan föll ihop. Min pappa kom in då till mitt rum och vi pratade och jag försökte förklara att jag mår dåligt av att han misshandlar mamma psykiskt , genom att säga ”jag vill att ALLA i familjen ska må bra.” Men han kom bara med nåt konstigt svar helt utan att fatta hur det kan kännas för mig.
Ibland tänker jag jag kanske inte orkar längre.. att det är därför som jag ”ger upp mig själv” och bara gör allt för att det inte ska bli bråk…. Nu bor inte jag med dem, men mamma är olycklig i förhållandet givetvis,även om det har blivit bättre och hon har ingen annan stans att ta vägen. Kanske därför jag måste skita i mig själv och bara hålla pappa lugn och glad , för hennes skull.
jag känner iallafall inte igen mig själv och har inte gjort på flera flera år. Min pojkväns plötsliga ”abuse ” mot mig för massa år sedan fick mig helt ur balans vi skulle ju leva ihop och hålla ihop i vått och torrt stötta varandra , jag fick ta hjälp av föräldrarna med massa tunga saker och jämfört med vad pojkvännen gjorde mot mig framstod föräldrarna som änglar , så jag blev fast i pappas ” våld” igen…
Jag är ihop med min pojkvän igen, utan min pappas vetskap. Och kanske därför jag blivit mesig också för jag vetatt jag ljuger, jag vet att jag gör nånting dumt nånting fult.
ibland vet jag inte ut eller in…
