Vet egentligen inte vad jag ska skriva, tom. Tom på känslor, tankar.
Igår efter nästan 2 år av nykterhet så kastade jag i mig en Oxytocin tablett. Varför? Det hade ju gått så bra, inga lögner gentemot min fru, inga droger eller alkohol.
Allt bortkastat bara för att jag ville känna något. Ville för en stund bara slippa den ständiga känslan av ingenting, oro ut i fingerspetsarna och öronbedövande tinnitus. Och känslan av att göra något man inte får, gör mig barnsligt levande.
Jag gjorde en vuxenutredning via psykiatrin för jag var helt övertygad om att jag hade antingen add eller adhd. Resultatet blev istället, känslomässig personlighetsstörning. Tack och hej utan att ens förstå vad det är.
Nu ett år efter, har jag läst om EIPS, och känner mig som handen i handsken efter att ha läst om symptom och hur jag ständigt är i konflikt med mig själv.
Jag kan aldrig tycka något, aldrig utifrån min egen ståndpunkt. Ständigt oroar jag mig för hur man borde tycka eller känna, istället för att själv finna ro. Känslan ifrån att känna massor till total apati. Aldrig någonsin förstå hur andra känner.
