Hem > Forum > Hur många koppar kaffe behöver du idag? > Inte kaffe, men en massa Coca-Cola (FK har ringt)

Inte kaffe, men en massa Coca-Cola (FK har ringt)

Visar 4 inlägg - 25 till 28 (av 28 totalt)
27
  • Trådstartaren

    Jag har redan utretts och har inte npf. Finns ingen poäng att utreda med samma frågor och tester igen. Jag kommer ju svara samma, jag har inte ändrats sedan dess. Och om jag ändå skulle få den typen av diagnos (trots att jag vet att jag inte har något ditåt ) så skulle de ändå kräva något sorts arbete, tex Samhall. Så det löser ingenting. Npf diagnoser i sig förhindrar inte en person att kunna arbeta. Jag känner folk som jobbar med lönebidrag mm och de är mycket sämre än mig! Så varför skulle jag inte klara det? Det är så det ser på mig. Och jag vill inte ha den typen av jobb..Jag klarar inte av det.Det enda som hjälper är om jag blir intagen på psyket eller liknande pga självmordsförsök. Men jag klara inte av att skada mig, och det stör mig att se alla andra med långtidssjukskrivning som inte ”behöver” skada sig för att få intyg. Så varför måste jag gå så långt???Jag har pratat med otaliga läkare i 20 år och ingen av dem har velat sjukskriva mig mer än någon månad. Dom gångerna jag fått längre tid är för att jag tjatat till mig det och ibland överdrivit mina funktionshinder.Känner mig som en parasit, skurk då…Men ofta hjälper det inte att överdriva för de har redan sett mig som så välvårdad, insiktsfull, frisk,vältalig eller vad det nu är….Dom flesta blev irriterade och menade att jag inte var förhindrad att arbeta, att jag bara ska hitta ett jobb som passar. Att jag ska försöka. Att det inte är bra att isolera sig och gå hemma.Läkarna fixar ju inte jobben så de bryr sig inte sedan. . AF gav mig bara något lättare jobb eller en kurs. Och om jag inte kommer stängs jag av från akassa och får inga pengar. Det hjälper inte att säga att man är sjuk. Kanske i början, men sedan måste man ändå gå på olika aktiviteter och söka jobb man blir tilldelad osv för att få pengar. Soc i sin tur kräver läkarintyg annars skickas jag till jobbtorget mm Hur ska jag kunna betala hyran nästa gång, när jag inte har någon arbetsförmåga??? Ingen bryr om detta. Det handlar om att jag inte passar in i någon diagnos som är så pass tung att man inte klarar av något arbete. Alla som ser mig ser en normalt välfungerande individ. Tyvärr.. Men jag ser mig som en skygg, ångestfull person med mardrömmar i stort sett varje natt, (de nätter jag ens får någon sömn..) Jag tänker varje dag på hur jag skulle kunna avsluta allt.Får panikattacker och minnesförlust. Kan inte återge något jag har läst, fast det var för 5 min sedan..händer hela tiden. Pinsamt, när jag pratar med andra. Har aldrig träffat ngn med såna problem. I nuläget kan jag knappt ta en buss till något ärende.Jag är helt slut.Har tagit blodprover men de är normala.känner mig fullständigt utbränd men ingen tror mig eller ser det.. .jag fattar inte hur andra gör, får nog aldrig reda på det…

    Jag skulle förmodligen inte heller klara av att jobba på Samhall. Utifrån vad jag har förstått så är jobben där främst av praktisk karaktär, och praktiska göromål är det som är absolut svårast för mig. Jag klarar av hushållsarbetet här hemma, men det tar mer energi än vad det gör för de flesta andra. Att jobba med praktiska arbetsuppgifter flera timmar varje dag skulle jag aldrig klara av. Dels finns det uppgifter som skulle vara alldeles för svåra, dels skulle jag behöva anstränga mig så mycket att jag skulle gå in i väggen på nolltid. Däremot finns det troligen personer som, överlag, har lägre funktionsförmåga än jag som utan problem klarar av att jobba på Samhall. Vad man klarar handlar ju bl.a. om hur begåvningsprofilen ser ut, och min begåvningsprofil gör att jag har extremt svårt för praktiska saker men lätt för intellektuella uppgifter.

    Tror du att du skulle kunna jobba om du först fick hjälp att ta itu med dina problem, som t.ex. ditt dåliga självförtroende? Skulle det kunna leda till att din arbetsförmåga förbättrades? Jag tänker att nedsatt arbetsförmåga alltid beror på någonting, så som funktionsnedsättning, sjukdom eller dålig psykisk och/eller fysisk hälsa i största allmänhet. Sedan är det ju också så att en funktionsnedsättning inte nödvändigtvis behöver vara av neuropsykiatrisk karaktär. Det finns även fysiska funktionsnedsättningar som inte syns utanpå.

    Okej. Då förstår jag bättre.Jag minns inte det jag har läst och har därför svårt att plugga. Har försökt verkligen, men det funkar inte.Däremot har jag lätt att se hur saker hänger ihop och att tänka utanför ramarna.Dom flesta jag träffar blir förvånade när jag berättar att jag inte har någon utbildning,kanske för att jag kan prata om och förstår  nästan allt. Jag har förmågor som inte går att omvandla i praktiken, som man ofta måste klara på ett jobb.Jag gillar en del praktiska saker som tex hushållsuppgifter.Jag känner mig trygg för att jag jobbar ensam där och känner mitt hem. Men jag blir otrygg när jag är på en annan plats och ska göra saker när andra ser på. Det går inte. Men jag har inte blivit befriad från det ändå, alla har sagt att träning ger färdighet…så jag kommer inte undan. Har aldrig hört någon säga ”det där behöver du inte göra”. På alla jobb förekommer det saker jag inte kan göra. Och det innebär alltid konflikter om jag säger att jag inte kan just de sakerna  Alla kan ju dem tydligen.Och så får jag en stämpel som gör det svårare att bli en i gruppen. Eller så blir de tveksamma om de vill ha mig kvar, och det är det värsta av allt…Varje gång det hänt har jag fallit ner ett pinnhål, och det har varit extremt svårt att jobba mig upp igen efter det. Självförtroendet är på noll…Därför känner jag att jag inte kan arbeta längre.Känner att min hjärna är utbränd nu, har ofta panikångest, dålig eller obefintlig sömn, hjärtklappning och extrem trötthet dagen därpå. Att ta bussen och göra ett ärende blir  som ett helt företag för mig. Ofta blir det inte ens av.

    Trådstartaren

    Okej. Då förstår jag bättre.Jag minns inte det jag har läst och har därför svårt att plugga. Har försökt verkligen, men det funkar inte.Däremot har jag lätt att se hur saker hänger ihop och att tänka utanför ramarna.Dom flesta jag träffar blir förvånade när jag berättar att jag inte har någon utbildning,kanske för att jag kan prata om och förstår nästan allt. Jag har förmågor som inte går att omvandla i praktiken, som man ofta måste klara på ett jobb.Jag gillar en del praktiska saker som tex hushållsuppgifter.Jag känner mig trygg för att jag jobbar ensam där och känner mitt hem. Men jag blir otrygg när jag är på en annan plats och ska göra saker när andra ser på. Det går inte. Men jag har inte blivit befriad från det ändå, alla har sagt att träning ger färdighet…så jag kommer inte undan. Har aldrig hört någon säga ”det där behöver du inte göra”. På alla jobb förekommer det saker jag inte kan göra. Och det innebär alltid konflikter om jag säger att jag inte kan just de sakerna Alla kan ju dem tydligen.Och så får jag en stämpel som gör det svårare att bli en i gruppen. Eller så blir de tveksamma om de vill ha mig kvar, och det är det värsta av allt…Varje gång det hänt har jag fallit ner ett pinnhål, och det har varit extremt svårt att jobba mig upp igen efter det. Självförtroendet är på noll…Därför känner jag att jag inte kan arbeta längre.Känner att min hjärna är utbränd nu, har ofta panikångest, dålig eller obefintlig sömn, hjärtklappning och extrem trötthet dagen därpå. Att ta bussen och göra ett ärende blir som ett helt företag för mig. Ofta blir det inte ens av.

    Ja, det låter som om du har stångat dig blodig för att få livet att fungera. 🙁 Tror du att du skulle kunna klara av att jobba om du först fick hjälp att jobba upp ditt självförtroende? Jag tänker att om dina jobbsvårigheter inte beror på någon funktionsnedsättning, så borde du kunna få arbetsförmåga på något sätt. Om svårigheterna grundar sig i dåligt självförtroende t.ex. så är ju inte det något statiskt, utan något som går att förändra. Det kan förstås ta tid, men det GÅR.

    Problemet är ju att jag inte får hjälp…Jag har försökt på alla vis, i över 20  år med att få hjälp.Jag har nämnt dåligt självförtroende och hela min historia så många ggr att jag inte kan räkna.Men jag blir bara ner tryckt i vården. Nu får jag inte längre hjälp där, och det är lika bra för jag har alltid blivit sjukare av vårdapparaten och de som jobbar där.Diakonen förstår mig och det känns så lätt att prata med henne. Det håller mig vid liv. Jag får ingen uppskattning av människor omkring mig och då är det svårt att få självförtroende. För mig är nära relationer livsviktigt. Men de misslyckas ständigt i mitt liv. Och det får mig oxå att bli sjuk och inte orka.

Visar 4 inlägg - 25 till 28 (av 28 totalt)
27

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.