Inte kaffe, men en massa Coca-Cola (FK har ringt)

[Red Dykepi]

Jag dricker inte kaffe, men däremot Coca-Cola. Det känns som om jag skulle behöva två liter minst. Jag är så jävla orolig!

Jag har varit sjukskriven med sjukpenning i särskilda fall i två år, först på 75 procent och nu på halvtid. Jag har hittills inte haft några problem med FK, och min läkare sa att hon tror att jag kommer att bli beviljad fortsatt sjukpenning även den här gången. Dels för att jag går upp i arbetstid, och dels för att hon bara sjukskrev mig 1,5 månad nu. Detta för att se hur det fungerar att jobba mer, och för att vi har årsbesök (vilket innebär en genomgång av min hälsa och uppföljning av sjukskrivning) i mitten av september.

Jag är alltid orolig när jag väntar på besked från FK, men den här gången känns det värre än någonsin. Jag vet att jag känner så för att mycket har gått framåt, och då blir jag livrädd att FK ska slå undan benen på mig.

Idag upptäckte jag att jag hade ett missat samtal från FK, men inte från min vanliga handläggare. Jag ringde upp, men då hade personen i fråga gått för dagen.

Förmodligen är det så att min vanliga handläggare har semester och att någon annan handlägger hennes ärenden under tiden, men jag blev superstressad när jag såg att någon hade ringt. Tusen frågor snurrar i huvudet: Vad vill de? Tänker de ge mig avslag eller tjafsa om något? Är det en förstående person som har hand om mitt ärende nu eller är det en nitisk en? Har jag en sådan tur att de bara vill få klarhet i något, som t.ex. hur mycket jag beräknas tjäna? Det har de ringt och frågat om förut.

Jag ska ringa i morgon och försöka få tag på personen i fråga, men jag blev så stressad och trött av den här oron och ovissheten. Ja, jag ville bara skriva av mig.

Jag känner med dig! Har själv ett nyinskickat sjukintyg som väntar på att bedömas av FK och jag är nervös över vad som väntar. Hoppas på det bästa för oss båda.

Jag behöver oxå ett nytt intyg snart. Tiden går…Får bara korta sjukskrivningar en del blir inte ens godkända.Jag har försökt få sjukersättning på 100% och  75% men får inte det.Känner så många som  får sjukskrivningar på ett halvår osv..fattar inte varför jag inte får det?Det märkligaste är de personerna är ganska aktiva som sjukskrivna, jag skulle aldrig orka göra då mkt som dom gör! Så varför är det så svårt att bli sjukskriven för psykisk ohälsa och varför måste jag överklaga till förbannelse osv??? Jag har sån ångest att det syns utåt, fått höra det på de två senaste jobben .Såå jobbigt att “tappa ansiktet” på jobbet när det inte behöver hända, men nu var jag tvungen att jobba in i kaklet annars skulle jag inte kunna betala boendet och riskera kronofogden.Men fk (samt de flesta läkare )tycker inte att det är bra att vara sjukskriven, eftersom det passiviserar och gör att man mår sämre, blir isolerad osv…Vad säger man då? Det räcker  inte att säga att jag inte klarar av att jobba ,att jag får ångest av det osv. Då säger de att jag ska byta jobb…att det finns jobb som är lugnare osv..gaahh vad ska jag göra? Super nervig… Vad har ni för diagnoser? Är det diagnoserna som gör att vissa blir sjukskrivna/godkända av fk? Det verkar som olika autism diagnoser lätt beviljas? Jag har inte det :/

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag känner med dig! Har själv ett nyinskickat sjukintyg som väntar på att bedömas av FK och jag är nervös över vad som väntar. Hoppas på det bästa för oss båda.

Usch, jag förstår precis känslan. Jag håller tummarna för att du blir beviljad sjukpenning!

Jag ringde upp FK idag och det visade sig att de hade ringt med anledning av att de ville veta hur jag tänkte lägga upp min arbetstid nu när jag går från 25 till 50 procents arbete. Jag sa som det var, att jag inte vet hur det kommer att bli i höst eftersom jag sökt nytt jobb och varit på intervju, men inte fått besked ännu. Jag vet alltså inte om jag kommer att jobba i ett nytt jobb som anställd eller i mitt nuvarande jobb som frilans, eller om det blir en kombination. FK sa då att de kommer att avvakta med att ta beslut om sjukpenning tills jag vet hur det blir. Så jag får oroa mig ett tag till, för jag får nog inte besked om jobbet förrän vecka 32. Dock känns det i alla fall skönt att det inte blev ett avslag direkt.

Det visade sig inte heller vara en anan person som ringt igår, utan det var min vanliga handläggare som av någon anledning lånat en kollegas telefon. Dock skulle denna kollega ha hand om hennes ärenden när hon har semester. Jag pratade med denna person idag och hon lät åtminstone inte som en sådan där nitisk person som går all in för att ge avslag. Men usch, nervöst är det ändå.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag behöver oxå ett nytt intyg snart. Tiden går…Får bara korta sjukskrivningar en del blir inte ens godkända.Jag har försökt få sjukersättning på 100% och 75% men får inte det.Känner så många som får sjukskrivningar på ett halvår osv..fattar inte varför jag inte får det?Det märkligaste är de personerna är ganska aktiva som sjukskrivna, jag skulle aldrig orka göra då mkt som dom gör! Så varför är det så svårt att bli sjukskriven för psykisk ohälsa och varför måste jag överklaga till förbannelse osv??? Jag har sån ångest att det syns utåt, fått höra det på de två senaste jobben .Såå jobbigt att ”tappa ansiktet” på jobbet när det inte behöver hända, men nu var jag tvungen att jobba in i kaklet annars skulle jag inte kunna betala boendet och riskera kronofogden.Men fk (samt de flesta läkare )tycker inte att det är bra att vara sjukskriven, eftersom det passiviserar och gör att man mår sämre, blir isolerad osv…Vad säger man då? Det räcker inte att säga att jag inte klarar av att jobba ,att jag får ångest av det osv. Då säger de att jag ska byta jobb…att det finns jobb som är lugnare osv..gaahh vad ska jag göra? Super nervig… Vad har ni för diagnoser? Är det diagnoserna som gör att vissa blir sjukskrivna/godkända av fk? Det verkar som olika autism diagnoser lätt beviljas? Jag har inte det :/

Fy, vilken otroligt jobbig situation du befinner dig i! Jag lider verkligen med dig. Det är väldigt många som har problem med FK idag, så du är långt ifrån ensam. Jag har nog haft tur såhär långt.

Kan anledningen till att du får avslag vara att det finns brister i intygen? Om läkarna inte tycker att du ska vara sjukskriven kanske de inte lägger ner tillräckligt mycket krut på formuleringarna? Det är väldigt viktigt att det tydligt framgår vilka begränsningar sjukdomen/funktionsnedsättningen medför i förhållande till arbete. Det får absolut inte finnas några luckor i intygen, samtidigt som de – enligt min läkare – helst inte ska innehålla för många ändringar.

Jag vill tyvärr inte berätta vilka diagnoser jag har då jag är mån om min anonymitet på forumet, men det är säkert så att det vid vissa diagnoser är lättare att bli beviljad sjukpenning. SjukERSÄTTNING är idag extremt svårt att få, det är ytterst få som blir beviljade. Även människor med allvarliga fysiska sjukdomar blir idag nekade. Trygghetssystemet är inte längre vad det en gång var.

Hur kan en diagnos röja en identitet??? Har svårt att tro det, finns tusentals med samma diagnos.Jag undrade mest om det var inom autism den exakta diagnosen är inte lika viktigt. Jag har hört om flera som fått sjukintyg trots att dom klarar sig långt bättre än mig, men dom har fått det pga tester som visat på autism. Behöver inte vara en svår eller måttlig variant heller…Men för övrigt har de mkt mer energi och klarar av saker helt enkelt. För mig är minsta sak väldigt ansträngande så ofta orkar jag inte tjata eller ställa krav.Det brukar förresten inte hjälpa, läkare blir inte glada om man talar om för dem vad de borde skriva i ett intyg. Dom vill själva tänka och räkna  utvad som är bäst lämpligast osv.Ingen av dom läkare jag gått till har direkt trott att jag är sjuk. Så då är det ju svårt att få dem att skriva att jag inte kan ta något jobb på arbetsmarknaden. Jag ser nämligen inte alls sjuk ut..Det räcker inte att berätta ingående tyvärr. Har suttit och gråtit och allt möjligt… Men står jämt i intyg att jag är välvårdad osv och det är lättare att få intyg om man har fysiska handikapp oxå eller tics eller något…Eller självmordsförsök som man gjort  nyligen Eller så tror folk inte på mig? Man måste vara frisk för att orka hålla på med hela den här apparaten, läkare fk osv. Jag är inte frisk.Jag kanske inte har drn här glada utstrålningen heller som vissa verka ha och att dom därför får mer i livet. Sedan har de jag känner haft kvalificerade jobb och sådana personer får oftare beviljade sjukintyg Men om jag går efter folk jag känner så är de starkare psykiskt än mig så de får oxå mer hjälp bara därför.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hur kan en diagnos röja en identitet??? Har svårt att tro det, finns tusentals med samma diagnos.Jag undrade mest om det var inom autism den exakta diagnosen är inte lika viktigt. Jag har hört om flera som fått sjukintyg trots att dom klarar sig långt bättre än mig, men dom har fått det pga tester som visat på autism. Behöver inte vara en svår eller måttlig variant heller…Men för övrigt har de mkt mer energi och klarar av saker helt enkelt. För mig är minsta sak väldigt ansträngande så ofta orkar jag inte tjata eller ställa krav.Det brukar förresten inte hjälpa, läkare blir inte glada om man talar om för dem vad de borde skriva i ett intyg. Dom vill själva tänka och räkna utvad som är bäst lämpligast osv.Ingen av dom läkare jag gått till har direkt trott att jag är sjuk. Så då är det ju svårt att få dem att skriva att jag inte kan ta något jobb på arbetsmarknaden. Jag ser nämligen inte alls sjuk ut..Det räcker inte att berätta ingående tyvärr. Har suttit och gråtit och allt möjligt… Men står jämt i intyg att jag är välvårdad osv och det är lättare att få intyg om man har fysiska handikapp oxå eller tics eller något…Eller självmordsförsök som man gjort nyligen Eller så tror folk inte på mig? Man måste vara frisk för att orka hålla på med hela den här apparaten, läkare fk osv. Jag är inte frisk.Jag kanske inte har drn här glada utstrålningen heller som vissa verka ha och att dom därför får mer i livet. Sedan har de jag känner haft kvalificerade jobb och sådana personer får oftare beviljade sjukintyg Men om jag går efter folk jag känner så är de starkare psykiskt än mig så de får oxå mer hjälp bara därför.

Jag jobbar som föreläsare och föreläser bl.a. om en av mina diagnoser. Det är en ovanlig diagnos som få har hört talas om och om jag berättade om den, eller om kombinationen av diagnoser här så kanske någon anar vem jag är. Och det vill jag inte. Jag vill att det här forumet ska vara ett ventilationshål, ett ställe där jag kan skriva om sådant som ingen vet, sådant som är väldigt privat.

Så oerhört kämpigt du har det! 😞 Vad är anledningen – enligt dig själv – till att du inte kan jobba? Du behöver såklart inte berätta om du inte vill, om det är så att du inte heller vill berätta vad som helst här på forumet.

Ok då kanske din ovanliga diagnos har gjort det lättare att bli sjukskriven?Anledningen till att jag inte kan jobba är flera.Jag har inte kunnat plugga jag har extremt dåligt självförtroende tror inte jag klarar saker, det hakar upp sig i huvudet jag blir superstressad och nervös med andra människor. Prövat med många utbildningar men varit tvungen att hoppa av från samtliga.Blivit jättebesviken och ångrat att jag börjat då det kostat mer än det smakat. kursavgifter och studielån som bara kastats bort. Jag har haft det svårt att fungera med andra.Tycker inte samma saker som andra, har svårt att spela med. Tycker alla är ganska lika varandra, jämfört med mig, de resonerar lika, håller med varandra.Man måste vara social, på raster after work och när man jobbar i många fall. Jag blir rädd för vissa personer, såna som tar för sig, är högljudda eller vill bestämma. De finns överallt.Mår ofta dåligt när jag märker att jag blir utanför pga detta. Jag är hellre ensam än att vara utanför i grupp.Chefer och arbetskamrater kommer förr eller senare märka av att jag mår dåligt.Då får jag ofta sämre arbetsuppgifter eller måste sluta. Jag klarar inte att degraderas på det sättet! Får självmordstankar, grubblar, ätstörningar och sömnsvårigheter. Depression. Orkar inte ha intressen. Livet blir meningslöst.Mådde jättedåligt i våras och ville ta livet av mig…jobbet var en stor orsak. Förutom det är det min relation som inte ger det jag behöver fullt ut, men som jag inte kan avsluta då jag inte har någon annan än honom i mitt liv. Utöver det är ekonomin ständigt en faktor för dåligt mående. En uppgivenhet att samhället inte fungerar, att man är en nolla pga ålder och oförmåga att jobba. Befinner man sig där i livet är man inte betydelsefull idag! Och innan du frågar, ja jag har sökt hjälp. I typ 20 år..olika läkare som mest varit otrevliga och bara packar på mediciner jag inte vill ha eller som jag inte tål. Mkt krav som jag inte kan leva upp till. Ingen har lyssnat på mig.Enligt dom är man inte sjuk eller så är jag för sjuk, särskilt när jag ber om terapi…

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Ok då kanske din ovanliga diagnos har gjort det lättare att bli sjukskriven?Anledningen till att jag inte kan jobba är flera.Jag har inte kunnat plugga jag har extremt dåligt självförtroende tror inte jag klarar saker, det hakar upp sig i huvudet jag blir superstressad och nervös med andra människor. Prövat med många utbildningar men varit tvungen att hoppa av från samtliga.Blivit jättebesviken och ångrat att jag börjat då det kostat mer än det smakat. kursavgifter och studielån som bara kastats bort. Jag har haft det svårt att fungera med andra.Tycker inte samma saker som andra, har svårt att spela med. Tycker alla är ganska lika varandra, jämfört med mig, de resonerar lika, håller med varandra.Man måste vara social, på raster after work och när man jobbar i många fall. Jag blir rädd för vissa personer, såna som tar för sig, är högljudda eller vill bestämma. De finns överallt.Mår ofta dåligt när jag märker att jag blir utanför pga detta. Jag är hellre ensam än att vara utanför i grupp.Chefer och arbetskamrater kommer förr eller senare märka av att jag mår dåligt.Då får jag ofta sämre arbetsuppgifter eller måste sluta. Jag klarar inte att degraderas på det sättet! Får självmordstankar, grubblar, ätstörningar och sömnsvårigheter. Depression. Orkar inte ha intressen. Livet blir meningslöst.Mådde jättedåligt i våras och ville ta livet av mig…jobbet var en stor orsak. Förutom det är det min relation som inte ger det jag behöver fullt ut, men som jag inte kan avsluta då jag inte har någon annan än honom i mitt liv. Utöver det är ekonomin ständigt en faktor för dåligt mående. En uppgivenhet att samhället inte fungerar, att man är en nolla pga ålder och oförmåga att jobba. Befinner man sig där i livet är man inte betydelsefull idag! Och innan du frågar, ja jag har sökt hjälp. I typ 20 år..olika läkare som mest varit otrevliga och bara packar på mediciner jag inte vill ha eller som jag inte tål. Mkt krav som jag inte kan leva upp till. Ingen har lyssnat på mig.Enligt dom är man inte sjuk eller så är jag för sjuk, särskilt när jag ber om terapi…

Jo, den ovanliga diagnosen har säkert gjort det lättare att bli beviljad sjukpenning. Överlag så tror jag att det är lättare att bli beviljad ersättning om man har en stadigvarande sjukdom eller funktionsnedsättning. Det låter som om du mår riktigt dåligt, och varken ätstörningar eller depression är någonting att leka med. Det är sjukdomar som ska tas på allvar och som verkligen kan påverka arbetsförmågan negativt. Dock så är det ju inga sjukdomar som inte kan botas, och det kan nog tyvärr vara det som ligger dig i fatet när det gäller att få ersättning från FK. Det är förstås helt galet för det finns ju människor med botbara sjukdomar/tillfälliga funktionsnedsättningar som inte kan arbeta, och människor med icke botbara sjukdomar/stadgvarande funktionsnedsättningar som KAN arbeta. FK själva påstår att de inte bedömer sjukdomen/funktionsnedsättningen, utan enbart arbetsförmågan, men så verkar det inte riktigt vara.

Så ledsamt att du inte har fått den hjälp du själv känt att du behövt. 🙁

Jag har pratat med FK nu, och de ville bara veta hur jag tänkte förlägga min arbetstid nu när jag börjar jobba mer. Det var inget värre än så. *pust* Så snart de fått svar på den frågan beviljade de mig halv sjukpenning.

Vad skönt att du blir beviljad sjukpenning!För mig är det en evig kamp som aldrig tar slut…Trots att jag är över 50 får jag intesjukersättning.Det är oxå svårt att få sjukpenning, läkare är ofta tveksamma till att ge längre sjukskrivningar så jag måste hela tiden gå tillbaka och sitter på helspänn varje gång det är dags…kan ALDRIG slappna av! Har jobbat flera år trots sjukdom.Har varit tvungen!Har överklagat men fått avslag på sjukersättning.Har fått det ett par gånger för många år sedan, och då hade jag legat inne på psyk för självmordsförsök.Men så länge jag kan gå och prata får jag ingen sjukersättning, verkar det som! Sen ser jag folk i min omgivning som har intresen/hobbys,energi och social förmåga  men som ändå får sjukersättning och sjukskrivningar utan problem. Hur kan dom bedöma folk så olika??Jag har aldrig klarat något jobb under en längre tid på grund av extremt dåligt själförtroende och ångest (har varit tvungen att gå undan, får ständiga panikattacker och chefer och kolleger märker att det är något “fel” ) har fått sparken från flera jobb. Jag har varaktig sjukdom.Jag har valsat runt på AF försäkringskassa och socialen i 25 år. Har större problem än alla jag känner.De har lyckats plugga, jobba, ha hobbys och intressen, vänner, nätverk och familj.Allt det jag misslyckats med.Alla relationer har varit slitsamma och sorgliga och de som jag trodde var vänner har försvunnit för att de inte orkat vara med mig och då har jag ändå ansträngt mig att vara trevlig, social och stöttande. Jag har stöttat sååå många men inte fått ngt tillbaka. Jag har verkligen tyckt om att hjälpa folk. Men Jag blir aldrig riktigt älskad. Varför? Ser ingen poäng att leva alls..förstår inte vad som är så fantastiskt med livet, när det mesta  bara är så plågsamt! Hade  verkligen velat veta vad som är meningen med livet, det har jag aldrig förstått, aldrig upplevt. De lyckorus jag haft har alla kraschat i marken. När jag trodde attjag äntligen blev sedd och älskad fanns det alltid någon bättre än mig…Alla – från arbetsgivare till partners. Spelar ingen roll vad det gäller , så finns det alltid någon bättre än mig att satsa på.JAG lever endast  för att jag är rädd för att jag kommer misslyckas om jag försöker ta bort mig själv…och jag vill inte bli en grönsak som andra ska ta hand om. Jag hoppas på att självdö istället men när ska det hända??? Vill bara sova! Inget är enklare för mig än att bestämma mig för att koppla bort mig helt! Om det bara fanns ett sätt att “deleta”  mig från allt skulle jag göra det!

 

Red Dykepi skrev:

Jag har pratat med FK nu, och de ville bara veta hur jag tänkte förlägga min arbetstid nu när jag börjar jobba mer. Det var inget värre än så. *pust* Så snart de fått svar på den frågan beviljade de mig halv sjukpenning.

Vad skönt! Jag loggade in på FK:s hemsida häromveckan och såg att de har tagit positivt beslut om min sjukpenning. *Puh* här också!

Anonym skrev:

Vad skönt att du blir beviljad sjukpenning!För mig är det en evig kamp som aldrig tar slut…Trots att jag är över 50 får jag intesjukersättning.Det är oxå svårt att få sjukpenning, läkare är ofta tveksamma till att ge längre sjukskrivningar så jag måste hela tiden gå tillbaka och sitter på helspänn varje gång det är dags…kan ALDRIG slappna av! Har jobbat flera år trots sjukdom.Har varit tvungen!Har överklagat men fått avslag på sjukersättning.Har fått det ett par gånger för många år sedan, och då hade jag legat inne på psyk för självmordsförsök.Men så länge jag kan gå och prata får jag ingen sjukersättning, verkar det som! Sen ser jag folk i min omgivning som har intresen/hobbys,energi och social förmåga men som ändå får sjukersättning och sjukskrivningar utan problem. Hur kan dom bedöma folk så olika??Jag har aldrig klarat något jobb under en längre tid på grund av extremt dåligt själförtroende och ångest (har varit tvungen att gå undan, får ständiga panikattacker och chefer och kolleger märker att det är något ”fel” ) har fått sparken från flera jobb. Jag har varaktig sjukdom.Jag har valsat runt på AF försäkringskassa och socialen i 25 år. Har större problem än alla jag känner.De har lyckats plugga, jobba, ha hobbys och intressen, vänner, nätverk och familj.Allt det jag misslyckats med.Alla relationer har varit slitsamma och sorgliga och de som jag trodde var vänner har försvunnit för att de inte orkat vara med mig och då har jag ändå ansträngt mig att vara trevlig, social och stöttande. Jag har stöttat sååå många men inte fått ngt tillbaka. Jag har verkligen tyckt om att hjälpa folk. Men Jag blir aldrig riktigt älskad. Varför? Ser ingen poäng att leva alls..förstår inte vad som är så fantastiskt med livet, när det mesta bara är så plågsamt! Hade verkligen velat veta vad som är meningen med livet, det har jag aldrig förstått, aldrig upplevt. De lyckorus jag haft har alla kraschat i marken. När jag trodde attjag äntligen blev sedd och älskad fanns det alltid någon bättre än mig…Alla – från arbetsgivare till partners. Spelar ingen roll vad det gäller , så finns det alltid någon bättre än mig att satsa på.JAG lever endast för att jag är rädd för att jag kommer misslyckas om jag försöker ta bort mig själv…och jag vill inte bli en grönsak som andra ska ta hand om. Jag hoppas på att självdö istället men när ska det hända??? Vill bara sova! Inget är enklare för mig än att bestämma mig för att koppla bort mig helt! Om det bara fanns ett sätt att ”deleta” mig från allt skulle jag göra det!

Det låter jättejobbigt. : (