Vill nog inte mer

Det är inte det att jag inte vet hur jag ska överleva, för det vet jag hur man gör. Jag har gjort det i många år nu och skulle säkert kunna fortsätta många till. Jag vet hur jag ska göra för att ta mig igenom en dag till. Det är bara det att jag inte vill längre, det känns inte som att det är värt det. Jag känner mig bara som ett hopplöst fall som inget vet hur dom ska kunna hjälpa och jag är trött på att inte komma någonstans, på att aldrig bli fri. På att fortfarande efter alla år ha samma minnen som spelas upp, om och om igen. På smärtan och kaoset inombords. På att min hjärna inte fungerar, att jag inte kan tänka ordentligt eller minnas saker. På att inte fungera på ett tillräckligt sätt som människa för att kunna göra sånt jag egentligen vill göra. På att vara så avstängd att jag inte kan känna att någon eller nånting är meningsfullt. Jag vet att jag kan be om hjälp, att jag kan åka till psykakuten ännu en gång, men jag är trött på att förvaras av människor som inte bryr sig för att sen komma ut utan att något har förändrats. Jag vet också att jag egentligen vill leva, men jag vill inte leva såhär. Jag vill bara bli fri och jag vet bara ett sätt att bli det på. Men en liten del av mig hoppas fortfarande på att det kanske kan bli annorlunda, annars hade jag inte skrivit här, men jag känner att den glöden snart är död. Jag önskar bara att någon kunde hjälpa mig, för jag klarar inte det här själv.

Önskar jag kunde hjälpa dig på något sätt, kan relatera till en del du säger. Ser att ingen har svarat än.

Du känner dig tom, att inget du gör spelar någon roll, meningslöshet är inget roligt något som jag har haft hela mitt liv, jag tänker int säga att de kommer lösa sig för de vet jag int, men jag vet att det går att lösa. Det går att vara lycklig, alla har varit det någon gång i sitt liv, för mig har de varit de stunderna jag har skapat något med mina händer.

Från hur jag ser saker så är det svårt att hjälpa någon annan, för man vet int vad de har varit igenom, man kan omöjligt känna hur de mår.

Det som har hjälpt mig mest är att jag har börjat göra det jag vill göra med mitt liv, jag vill dö men kan ej ta mitt liv pga min familj, så jag har hittat något annat som dämpar smärtan och håller mig upptagen, de är så att jag lurar mig själv lite, man får vara lite klurig.

Smärtsamma minnen har många och beroende på vad de är så kan de vara svåra att sluta må dåligt av, från egen erfarenhet så vet jag att vissa saker kommer man aldrig över, man kan lära sig leva med dem dock.

Det som har hänt är en del av vem vi är, men hur löjligt de än låter så måste vi försöka att int låta dåliga minnen styra våra liv, jag vet int vad du har råkat ut för så kan omöjligt jämföra mitt liv med hur då mår, men i mitt fall så är det väldigt mycket som håller mig vaken om natten. Jag har förlåtit mycket vilket har hjälpt mig, men det är int lätt.

När de känns meningslöst så kan de vara svårt att hitta vad man brinner för, men finns de något som du verkligen brinner för? har du haft någon dröm i livet?