Samma här – orkar inte längre. Rådumpad efter 11 fina år. Parkinson på det. Helt ensam – inte en enda vän. Älskar fortfarande mitt ex. Orkar inte med tanken att en annan man ska få hennes kärlek, medans jag ensam, ömkansvärd med min Parkinson, ska härda ut – dag in och dag ut. Hade jag haft en knapp bredvid mig, som gjorde slut på eländet med en gång, då hade jag tryckt på den – efter att jag först druckit en kopp kaffe… 😉
