Vill inte leva längre

Känner igen mig, har aldrig fått uppmärksamhet och alltid känt mig osynlig. Har aldrig haft förhållande och har inga vänner som alla andra har. I famljen har jag alltid varit det svarta fåret.

När jag landade i mitt första jobb efter jag pluggade färdigt blev det lite ljusare för mig, långt ifrån perfekt; men bättre oavsett. Jag är säker på att det blir ljusare för dig när du pluggat klart. Du kommer träffa andra som respekterar dig för den värdefulla personen du är.

Lyckas inte ens få kille. De har stuckit ifrån mig efter ett par mån allihopa och går på mitt mående när de gjort slut.

Har varit de svarta fåret överallt. Har nu i start på studien ens känt mig osynlig där med förutom för läraren på plats.Möjligen lite kontakt med en elev. Menkänner mig totalt värdelös och som att jag ej förtjänar livet då alltför många hela tiden lägger på mig att allt är mitt fel och dom har absolut inte gjort fel så fort DOM väljer att avgå. Var på hunddagis nyligen som jag trivs på. Fick ej ens helt respekt där heller trots LSS… Vet ej längre vart jag ska vända mig till. Så fort jag skapar nya relationer och får hopp så trär gamla tankar på som konstant lägger oro som tränger sig på per automatik “dom kommer lämna mig efter ett tag. Precis som alla andra” så känner jag mig som ett kontrollfreak med dessa tankar och otroligt negativ med. Försöker allt jag kan att bli av med de, då växer de större istället…

Så klara jag inte av varken första/andra delen på provet på studien heller. Ska snart göra omprov. Men tankarna maler på ofrivilligt och stör mig som fan i koncentration på plugget och på livet. Som gör mig livrädd att misslyckas även med omprovet… Detta är en privatstudie som man har betalat stor summa för. Detta är min livs dröm och avgörande för framtiden… Så tankar på att misslyckas under omprov finnsej egentligen.. Men jag har alltför ofta knappt kraft att upprätthålla plugget.. Det knäcker mig.Bör ju ha gått över nu efter ett par mån då vi hade start i Aug..