Jag känner mig, ensam, typ övergiven. Vill ha så mycket värme och kärlek, men får ingen. Varför ? Är jag så svår att älska ?
Ibland kommer känslan om att jag vill dö ikapp. Den som jagat mig sen jag var 15 år gammal. (30 år idag) Ibland säger jag högt för mig själv så jag ska förstå. ”Jag vill dö” ” jag VILL dö” ”jag vill dö” jag vet inte varför jag säger så till mig själv. Kanske för att intala mig själv att jag vill det. Ibland står jag och tittar på mig själv i spegeln när jag säger det. Gång på gång på gång. Helt ur grinad med rödsprängda och puffiga ögon. Men endå så står jag där och säger det. Om och om igen . Den enda jag tänker på är pappa. Att jag inte kan lämna honom… men när han inte finns mer, vad händer då?
Idag tog jag min sambos skärp och lidande runt min hals när jag låg i sängen. Jag drog åt så hårt jag kunde. Jag kände hur blodet stoppades i huvudet och det kom som ett tryck i huvudet. Sen kom min sambo och då släppte jag ut det i panik. Inte för att rädda mig själv, utan för att rädda honom från att se mig.
Jag hade alltså ingen som helst tanke på att det är han som skulle ha hittat mig, i våran säng? Varför blir man så egoistisk? Ibland vill jag bara att han ska förstå hur dåligt jag mår. Att jag menar allvar med att jag mår dåligt.
Men aldrig skulle han få veta att jag vill dö. Aldrig någonsin. Men jag tror genuint att människor runt mig hade fått det bättre om jag var borta. Jag bidrar inte med något till någon. Jag skapar bara olika problem, gång på gång på gång.
Den enda kärleken jag aldrig tvivlat på är den från pappa. Det har aldrig spelat någon roll vad jag gör. Alltid har han stått bredvid mig och sagt att allting kommer lösa sig. Det ordnar sig alltid. Varje gång så säger han att han älskar mig och saknar mig…
Endå är det ständigt något som försöker intala mig själv att jag vill inte leva. Jag sover knappt. Grinar alltid. Isolerar mig själv och känner mig bara så jäkla tom. Tom på allt..
jag behöver söka hjälp tror jag, men skäms… jag är orolig då jag den senaste tiden har kommit på mig själv med att planera min död. Det har jag aldrig gjort tidigare. Ändå sitter jag här och skriver. Vilket känns hoppfullt i sig. Vet inte vart jag ska vända mig. Hoppas ni andra är starkare än mig
