Jag har ingenting kvar, inget värt att leva för. Känns som jag lever ett liv jag inte vill ha, och bara gör saker för att jag “måste”. Inga vänner kvar, varit singel I flera år. Känner mig tom och nästan död. Har självmordstankar varje dag, nästan hela tiden, men stoppat mig själv gång på gång. Jag är så rädd för att döda mig själv genom tablettintox, jag är så rädd ifall jag överlever. Jag försöker försöker försöker se ljusning, lite hopp, se nån mening…..Men det är fan inte lätt. Jag är alltid trött vedervärdig hemsk och äcklig. Orkar ingenting med min sjuka kropp. Tänker ena stunden att jag ska försöka bli lite positiv, jag gör saker bokar Klippning planerar att köpa Gymkort eller shoppar lite nya kläder. Men tamefan att man ska hamna i de här Mörka hålen snabbt igen. Till slut kommer jag ta de där tabletterna, varje dag är en kamp. Jag har kontakt med psykiatrin, medicinerad och går t o m KBT behandling (Dbt) och känns bara som de försöker hjärntvätta mig och har attityden “allt löser sig med jobb”….Det är så jävla mycket som kommer in i bilden, så mycket jag saknat och vissa saker tar jag för givet att jag aldrig kommer få. Jag tappade livsgnistan helt för flera år sen men med mycket Medicin experiment kändes det ganska ok på gränsen, dock helt zombiefierad och inte kunnat arbeta, men nu känner jag bara att det får räcka nu. Jag pallar inte mer.
Började med ect år 2016. Fick mååånga minnen permanent borttagna. Kände mig inte som en människa, klarade ingenting kände inte igen folk och närminnet var extremt påverkat. Massor av mediciner, inläggningar och några intoxikationer. Bodde ett tag på boende där jag inte trivdes. Blev mobbad av personalen. Känns som jag bara blivit avvisad hela mitt liv på alla platser jag varit på, så var det även i skolan. Var ganska skygg, längtade bara hem och i gymnasiet började jag supa bort eländet på helgerna. Några vänner men kändes som det alltid var olika kompisgäng och jag passade fan inte in nånstans.
