Vill bara fly

[Indigo Cyhehy]

Jag har levt med psykisk ohälsa större delen av mitt liv men har en betydligt sämre period nu med depression, ångest och självmordstankar, dagligen. Jag har börjat accepterat min adhd och efter en tids övertalande gick jag med på medicinering. Jag försöker vara tydlig med att min ångest äter hål i mig och att jag inte står ut. De säger att allt blir bättre med adhd medicinen. Har provat den i tre jävla månader utan resultat, ingen ordning på mina tankar, ingen ordning på min ångest. Jag ber om något ångestlindrande som fungerar. Fick nå benzo några dagar men gav ingen större effekt. Det enda som jag vet fungerar är alkohol, vilket jag har självmedicinerat med det senaste året. Det har börjat gå överstyr, jag är medveten om det och har försökt ta tag i det.

Hela situationen börjar bli övermäktig och känslan av fly är större än någonsin.

När jag tänker på “varför” ser jag bara ren desperation. Trots att jag har fast ekonomi, bra relation med familj och vänner så är det något inom mig, något som får mig att vilja lämna allt jag har, gå under jorden och börja om någon annanstans. När jag tänker på var jag ska fly så tänker jag snarare att jag vandrar omkring planlöst än att få upp ett nytt ordnat liv. Jag fortsätter tänka på och googlar hur jag ska fly, har kommit över känslan att lämna mina oroliga anhöriga och känner mig redo att fly. Tills jag inser att det stora problemet, anledningen till att jag flyr kommer följa med mig var jag än går, för jag kan inte fly från mig själv.

Är självmord verkligen ända vägen så tar jag den för jag står inte ut…

Usch vad jobbigt du verkar ha det nu. Jag känner igen mig i stora delar av det du skriver. Utåt sett är allt välordnat, men under ytan är det inte lika bra. Jag har också adhd, återkommande depressioner och ångest. När man är nere i en svacka är det riktigt svårt att se allt det där man borde göra för att må bättre och att genomföra det. När det är jobbigt tänker jag också att jag vill bort från allt. Slippa allt ansvar, alla förväntningar och alla måsten.

Förut trodde jag att jag en dag skulle må bra. Att jag inte skulle känna mig utanför eller annorlunda. Men på senare tid har jag accepterat att det alltid kommer att finnas med i mitt liv. Ibland mer och ibland mindre. Också självmordstankarna och ångest. Det suger, men jag kan inte få bort det.

I perioder då jag mår bättre försöker jag förebygga nya depressioner och göra dem mindre jobbiga. Och när jag mår sämre försöker jag minnas vad jag faktiskt borde göra för att det ska bli bättre. Jag försöker attackera problemet från många olika håll samtidigt. Träning, särskilt kondition, är superviktigt. (Särskilt för personer med Adhd får jag för mig)
Genom bra kost kan jag få ett mer stabilt blodsocker vilket ger jämnare humör och bättre ork. (Man vill ju helst bara knarka coca cola och godis när man mår kass)
Träna hjärnan. Eftersom mindfullness och meditation är så fruktansvärt tråkigt, och det omöjligt kan vara en person som faktiskt har adhd som kom på att man skulle göra det alls, så fokuserar jag på minnesträning istället. Det är verkligen träning för hjärnan, och hjälper en konkret i vardagen! Ett boktips är Så får du ett mästarminne, av Mattias Ribbing.
Allmän stresshantering är nog också bra genom kbt av psykolog, eller tex. läsa boken Sjukt stressad.
Jag känner ofta att jag kan släppa min egen ångest om jag hjälper någon annan. Då måste jag rycka upp mig själv lite och fokusera på den personen istället. Man blir gladare när man hjälpt någon. Att känna att man gör något meningsfullt är för mig ett bättre mål än lycka.

Det tar tid att hitta rätt nivå på läkemedel och att hitta rätt läkemedel, ge det en chans! Håll ut!

Har du provat att dra iväg? Gå långt utan plan, mål, måste, krav? Nån vandringsled. Kanske en skitdålig idé. Men det kan vara skönt att gå några mil. Känna tröttheten och smärta i benen och axlarna. Sova utomhus, gå ännu längre. Har du mobilen med kan du alltid be någon om hjälp om det skiter sig.

Har du varit ärlig mot sjukvården och berättat om alkoholen? Du kanske behöver en annan hjälp?

Jag vill verkligen inte att du ska uppfatta detta som ett klämcheckt hurtigt jävla “det-är-bara-att-tänka-positivt-och-rycka-upp-sig” svar. Jag tänker mest att du kanske kan tycka det är skönt att veta att det finns fler som känner igen sig i din situation, och kanske påminna dig om saker som kan göra att man mår lite bättre igen. Du skriver att du nu har en betydligt sämre period. Det kan alltså bli bättre igen och du kommer att komma dit. Men det kommer att ta tid.