Vet inte vad jag ska göra längre, får ingen hjälp

Jag har kämpat med psykisk ohälsa i många år nu. Vet inte ens hur länge men jag tror att det är något jag har burit med mig ända sen grundskolan där jag kämpade med mobbning och prestationsångest. Jag tror det var där jag lärde mig att frukta social kontakt och att mitt enda säkra område var hemma, för mig själv på mitt rum. Sen dess har sociala ångesten och depressionen gått hand i hand och blivit värre och värre för varje år.

Jag har vid det här laget kämpat mig igenom 3-4 provanställningar på jobb där jag inte klarat av att prestera, och jag vet inte vad jag ska göra längre. Det känns inte som att jag passar in någonstans, jag hittar inget jobb jag klarar av att prestera i (jag har verkligen försökt), jag har inga pengar kvar efter hyra, räkningar och mat och jag sitter på ett berg av skuld som blir större och större för varje månad som går. Jag har hamnat i en djup grop av social ångest och depression, jag orkar inte med vardagliga uppgifter som att laga mat, tvätta kläder, hålla hygienen uppe mm. Min lilla 1a till lägenhet ser ut precis som jag känner mig mentalt, full med högar av skräp och saker som jag inte har orken att städa upp. Jag har tappat kontakten med i stort sett alla vänner och familjen har jag alltid haft en dålig relation med, känns som att jag sviker alla oavsett hur mycket jag försöker.

Jag har sökt hjälp, flera gånger. Fick reda på att jag har struma första gången, ca 4-5 år sedan, och går på levaxin dagligen för det. Tydligen ska jag bli piggare av det, men det har inte gjort någon skillnad. Sen dess har jag stått i skylånga kötider för att träffa psykolog, efter över 1,5 år av kötid hos min förra hälsocentral där jag knappt fick någon hjälp när kötiden väl var över har jag bytt och står nu i ytterligare en kö. Vid det här laget känns allt helt hopplöst, som att jag aldrig kommer kunna fylla någon roll i samhället och endast är en belastning för familj och vänner, som att jag alltid kommer kämpa med ekonomin och säkert hamnar på gatan till slut. På senare tid har det lett till självmordstankar på mina värre dagar… något som jag aldrig trodde skulle hända mig. Känns som en rätt ordentlig varningsklocka.

Ser överallt hela tiden att det “finns hjälp att få” men jag vet inte vad folk pratar om. Vad kan jag göra? Hur ska jag hitta hjälp för att förbättra min situation? Efter så många år känns det inte som att jag klarar av att lyfta upp mig själv på egen hand längre. Jag är nästan 25 år och har inte kommit nånstans alls i livet, jag går bara back.

Vad för slags psykologhjälp vill du helst få/tror du skulle hjälpa dig?
Känner verkligen med dig och hoppas att du kommer att få den hjälp som du behöver.
Problemet är att man (i de flesta kommuner) endast får upp till tio träffar på vårdcentral,
och sen slussas till psykiatrin som tycker att man mår för bra? Från att döma av vad du
skriver så ska du inte behöva “överdriva” att du mår ännu sämre – men det är faktiskt ett
av mina tips. Upplever till exempel att jag blir bättre bemött om jag gråter och tycker
synd om mig själv.

I vissa kommuner finns det också hjälpcenter för folk som blivit psykiskt och fysiskt
misshandlade, trauma relaterat till uppväxtproblematik, krigstrauma etc. Spektrat där
är väldigt brett och du kan mycket möjligt få hjälp på ett sådant center. Där erbjuder de
längre psykologkontakt än på VC.

Anonym skrev:

Vad för slags psykologhjälp vill du helst få/tror du skulle hjälpa dig? Känner verkligen med dig och hoppas att du kommer att få den hjälp som du behöver. Problemet är att man (i de flesta kommuner) endast får upp till tio träffar på vårdcentral, och sen slussas till psykiatrin som tycker att man mår för bra? Från att döma av vad du skriver så ska du inte behöva ”överdriva” att du mår ännu sämre – men det är faktiskt ett av mina tips. Upplever till exempel att jag blir bättre bemött om jag gråter och tycker synd om mig själv. I vissa kommuner finns det också hjälpcenter för folk som blivit psykiskt och fysiskt misshandlade, trauma relaterat till uppväxtproblematik, krigstrauma etc. Spektrat där är väldigt brett och du kan mycket möjligt få hjälp på ett sådant center. Där erbjuder de längre psykologkontakt än på VC.

Jag vet inte ens vad som kan hjälpa mig i psykologhjälp, men jag vet inte vad jag annars kan göra. Kön jag står i nu hos min nya vårdcentral är för ett initiellt samtal för att försöka lista ut vilken typ av hjälp som kan passa för mig. Just nu känns det mest som att en tillfällig sjukskrivning skulle underlätta rejält… så får jag lite tillfällig stabilitet ekonomiskt för att lista ut vad jag vill göra med livet, var jag passar in osv. När jag redan har försökt slänga mig in i “vilket jobb som helst” flera gånger om och gått in i väggen varje gång rent mentalt så känns det inte som en stabil lösning att ännu en gång försöka ta ett skitjobb bara för ekonomins skull, jag har försökt och klarar helt enkelt inte av vilket jobb som helst. Jag har t.ex. funderat på studier för mediaproduktion, men känner inte att jag har tiden för heltidsstudier när jag sitter på så mycket skuld…

Overall så känner jag mest skam över situationen vid det här laget och samtidigt som jag känner att en tillfällig sjukskrivning skulle vara väldigt befriande så känns det ju också som att man snyltar på samhället för något som inte borde vara något problem. Lätt att känna att det är jag som gör något fel lixom… men nåja. Jag hoppas iallafall att jag inte behöver stå i kö ett år till innan jag får prata med någon.