Vet inte hur jag ska ta tag i mina problem (redan gått i terapi)

Vet inte hur jag ska lösa mina problem. Haft sömnproblem, ångest och social fobi sen tonåren. Gått i terapi flera ggr. Gör det just nu igen men känner mig egentligen ganska omotiverad, känner inte att jag är mottaglig för hjälpen. Annars är jag också väldigt obekväm och osäker i min sexualitet trots att jag är i en relation. Känner mig ensam och framtidslös. Tänker ofta på självmord men känner mig egentligen inte djupt deprimerad och tvivlar på att jag kommer att göra det inom åtminstone 10 år, om någonsin. Antidepp har jag inte testat, känner mig bara så tveksam till det.

Senaste åren har jag även dragit på mig en massa kroppsliga problem. Skadad handled från bänkpress samt kronisk värk i ena foten för att jag hade för små skor ett tag och dröjde alldeles för lång tid med att söka hjälp. Gått hos sjukgymnast för det första och fått inläggssulor för det andra, ingendera har hjälpt särskilt mycket. Har även fått problem med att min andning satt sig i axlarna, har en nästan konstant ”ängslig” andning, som ger en massa värk där och även ångest. Speciellt illa är det när jag sitter vid datorn vilket jag såklart gör en jävla massa. Jag upplever även att dessa fysiska problem samverkar och även påverkar min psykiska hälsa. T.ex. kan jag få ångest av att min handled beter sig udda, eller att jag varit ute på promenad och det gör ont i min fot så får jag en ängslig andning och då mer ångest.

Känns som jag kommer dras med det här livet ut och även om jag blir av med det, så vet jag ju att jag inte mådde speciellt mycket bättre när jag var skadefri och fysiskt aktiv, det var bara några år sen. Då hade jag ju fortfarande mina grundläggande psykiska problem.

Det finns ju säkert saker man kan göra åt dessa problem (hoppas jag), men jag vet inte var jag ska vända mig. Oftast är jag för lat/omotiverad eller för lite tid för att försöka göra något åt det själv.

Påbörjar snart min första anställning efter examen och tvivlar först och främst att jag blir anställd efter prövoperioden och även om jag blir det förstår jag inte hur jag ska orka med att jobba år in år ut (eller ens ett halvår). I min familj/släkt finns det ett mönster av stressproblem och utbrändhet som jag lär följa i.

Jag vet liksom inte var man kan få hjälp med allt detta. Jag har ju redan gått i terapi, jag tycker inte det här hjälpt speciellt mycket, men det kanske beror på att jag aldrig riktigt försökt ordentligt. Jag kan undvara pengar för att söka privat hjälp, men då kvarstår ju ändå frågan var man ska vända sig (Stockholm). Det som jag tycker gör det svårt är att jag har en kombination av fysiska och psykiska problem som hänger ihop.

För att ta upp det självklara, hur jag sköter mig i övrigt: jag tycker inte min kost är något speciellt dåligt, finns väl alltid olika saker man kan testa där. Men jag är inte gravt överviktig iaf. Alkohol använder jag ibland för att känna mig mindre ängslig och stressad. Träna gör jag inte men jag ska försöka komma igång med att simma eller cykla motionscykel, båda är lätta på kroppen och funkar med mina kroppsliga besvär. Har tidigare varit ute o sprungit o styrketränat. Är i en relation som ger mig mycket men är samtidigt osäker på den och är annars ganska ensam, har kompisar men ingen jag är speciellt nära.

Ville väl mest skriva av mig men tips eller kommentarer mottas väl tacksamt.

Hej Yellow Vucase!

Först: Kram!

 

Jag tycker du bör ta dina självmordstankar på allvar. Du kan t.ex. ringa eller mejla till självmordslinjen som finns på denna sida.

 

Min erfarenhet av terapi är att jag går till terapin 4-5 gånger för det år först efter det som jag kan avgöra om jag kommer att våga öppna upp mig inför min psykolog eller ej. Huruvida terapi hjälper eller ej har också mycket att göra med hur pass mottaglig klienten/ patienten är för hjälp.

Anonym skrev:

Hej Yellow Vucase! Först: Kram! Jag tycker du bör ta dina självmordstankar på allvar. Du kan t.ex. ringa eller mejla till självmordslinjen som finns på denna sida. Min erfarenhet av terapi är att jag går till terapin 4-5 gånger för det år först efter det som jag kan avgöra om jag kommer att våga öppna upp mig inför min psykolog eller ej. Huruvida terapi hjälper eller ej har också mycket att göra med hur pass mottaglig klienten/ patienten är för hjälp.

Ja, men jag har ändå gått hos några nu och känner väl typ aldrig att jag kan öppna upp mig 100%? Det känns som det alltid blir att vi fokuserar på någon specifik sak, och att jag “styrt” terapin åt det hållet för att jag inte vill snacka om andra saker för jag inte vågar typ. Och jag vet inte riktigt hur man ska göra sig själv mer mottaglig för hjälpen?