Jag vet inte riktigt när allting började, kanske vid 14 årsåldern? Det känns som att jag inte alltid har känt såhär; sorgsen, ledsen, arg, frustrerad. Jag vet inte hur länge till jag kommer orka.
“Du har ett perfekt liv med familj, vänner, jobb och skola. Önska jag kunde leva som dig.”
Yngst i familjen som aldrig tas seriöst, mina känslor spelar ingen roll för någon då jag fortfarande är ung och kan ingenting om livet. Då jag inte har något att vara ledsen över.
Som mentalskötare och sjuksköterskestudent får jag inte må såhär. Jag får inte lida av sådana tankar. Tankar som säger åt mig att ta mitt liv, att skada mig själv.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag orkar inte mer med detta. Så många ord som jag önskar få sagt, men inget kommer ut ur min mun. Inget spelar någon roll för någon.
Om jag skulle försvinna ikväll, ingen skulle blinka. Ingen skulle mista mig.
Min största mardröm var att göra min pappa besviken, därför spelade jag upp en fasad. Allt skulle se bra ut, jag skulle aldrig visa honom hur jag egentligen mådde, hur jag egentligen mår. Jag orkar inte hålla ut mer. Jag orkar inte gråta mer.
Vart ska jag ta vägen.
Vart ska jag ta vägen?
Vad ska jag göra med mig själv?
Jag orkar verkligen inte mer.
