Hem > Forum > Hopplöshet > Varför tas det jag säger inte på allvar?

Varför tas det jag säger inte på allvar?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag har under tio års tid haft symptom och varit sjukskriven i korta perioder för utmattningssymptom.

    Första åren fattade jag inte att jag var sjuk och sökte inte hjälp utan kämpade på. Det har blivit att jag tagit bort de saker som gör mig glad bara för att klara av alla måste, jobb och familj.

    Glömmer bort mig själv för att alla andra ska må bra. Jag har haft fem kortare sjukskrivningar med Max fem veckor långa inklusive upptrappning med att börja arbeta 50%. De gånger jag fått samtalshjälp har de varit en eller två gånger då de sagt mig att du harhelt rätt synsätt du behöver inte komma fler gånger.

    Förutom dessa sjukskrivningar har jag mått dåligt från och till. Tagit ut semester och flextid för att få veckorna att gå ihop. Alltiddåligt samvete för att jag inte hinner med, måste vara något fel på mig.

    De gånger jag har påtalat att det inte fungerar att jag inte orkar tas det inte på allvar. Det har istället slagit till baka på mig själv att så får jag inte säga för nu blev den och den ledsen. Det har blivit lite bättre med familjen de börjar så smått förstå. På jobbet har det blivit att jag tystnat, öppnar inte munnen på möten etc..

    Jobbet gör mig sjuk då det är mycket skitsnack på rummen. Blickar, tystnad och övrig psykning har blivit vardag. Som tur är kan jag prata med min chef, nu när hon själv är sjukskriven för utbrändhet har vi förståelse för varandra.

    Varje gång jag varit hos läkare har jag nästan bett om ursäkt och skämts för att jag hamnar i samma sits igen. Känt att jag ska tillbaka så fort som möjligt för att stötta upp på jobbet då det alltid är gnäll på att det är för mycket att göra.

    Just nu mår jag rätt dåligt och har bokat läkartid där jag uttryckligen krävde på en läkare som är bra, sist var tyvärr inte det. Krävt att få samtalshjälp.

    Hoppas jag kan få rätt verktyg för att gå vidare och känna att jag har ett värde.

     

     

    Jag tror att det är att andra sätter sina egna behov framför dina? Därför tas du inte på allvar – andra förlorar på det? Tänker att omgivningen vill att du ska finnas där för dem istället för att tvingas göra ”uppoffringar” och därför finnas där för dig? Om man låtsas som att man inte hör, inte bekräftar en annan persons utsatthet tror jag man kan ursäkta sig själv med att det man gör inte är så pass illa som det egentligen är?

    Tror det är likadant på din arbetsplats, de vill att du ska sätta företagets välmående framför ditt eget. Bolaget ska rulla på. Ryktet ska bibehållas. Kan hända att även läkare kanske kör på den linjen att de vill ha ut en i arbetslivet istället för att erbjuda behandlingar, göra uppföljningar och skriva intyg osv. Detta för att göra ekonomiska besparingar.

    Kanske är det en luring när de tutar i en att man är så otrolig vettig och därför inte behöver någon vidare hjälp? Tänker på det de sa om att du har ”rätt synsätt”. Det var väl inte inställningen/tankarna som är huvudproblemet för dig, utan det är väl snarare att få vila och chans till återhämtning?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.