Hem > Forum > Hopplöshet > Varför är livet så meningslöst?

Varför är livet så meningslöst?

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9
  • Känner mig som en bulldoser. Vet inte hur många år som jag krigat mig fram. Har liksom inga sommarlov, semestrar eller liknande utan jag ångar på utav bara h*****. Men jag upplever samtidigt att jag inte får något vettigt gjort. Hur är det möjligt. Från tidigare mornar till sena nätter sitter jag djupt försjunken i någonting. Ändå har jag en känsla av att jag inte lever, inte utnyttjar min tid här på jorden. Att det bara är slöseri med energi och fokus. Varför känns allt så meningslöst hela tiden? Jag är på riktigt sjukt aktiv i livet. Jag är fan det. Aktiv som satan. Förstår faktiskt inte det här. Antingen beror det på att det jag lägger energi på inte är viktigt på djupet (eller liksom på riktigt) och spelar därför ingen roll. Eller så är det att jag lider av den här sk. depressionen. Kan man ens kalla det för depression om man mått piss i ca 25 år? Ska jag säga det till vårdcentralen? Hur länge har du mått dåligt? Ja, det började väl våren 1996. Anteckna det vettja. Det är svårt att definiera ens mående, känner jag..

    Vill nog mest bara skriva av mig.

    Du verkar ha ett exakt datum för när allting började… Var det något särskilt som hände då? Hur gammal var du?

    Jag känner från och till på samma sätt. Och jag har ändå kommit upp lite i åren. Vet inte hur länge jag ska känna det också. Kanske för alltid. 🙁

    Trådstartaren

    Det kan man nog säga. Egentligen började det tidigare än 1996 men det var då mitt psykiska mående föll totalt. Var 13 år och mina föräldrar hade precis skilt sig, vilket var startskottet på ett inbördeskrig mellan familjemedlemmarna och ett liv i misär hemma. Kämpade mig upp efter det men lyckades med bedriften att bli våldtagen precis när jag hade flyttat hemifrån så då mådde jag jättedåligt igen. Sådär har det litegrann hållit på fram och tillbaka. Visst har jag varit lycklig också i perioder men ångesten och depressionen kommer också smygande ikapp tillslut. Har ju gått i terapi och sådär men undrar verkligen vad mer som ska till för att något ska kännas meningsfullt? Det är så mycket som är så mångdubblat, relationer som delvis är fantastiska men samtidigt påfrestande, saker som är roligt att göra dyker ju också upp ibland, men så sitter inte känslan i så länge. Det kanske är det gamla vanliga att jag behöver en partner och ett barn då som återigen blir så tydligt. När man var yngre kunde ju man blir glad om det t ex gick bra på jobbet. Nu känner jag mycket att jag inte bryr mig övh. Inte för att jag jobbar nu men menar som ett exempel. Vad är poängen.

    Tragiskt när man läser hur du haft det. Jo, är svårt att hantera det du upplevt och upplever. vet inte heller om det är det som gör tydligt och klarare för dig. Kanske är ett bra steg att försöka landa med någon som där ni kompletterar varandra, och finns för varandra. Jo, förstår din tanke, men poängen tror jag är att hitta sig själv, både med sig själv och kanske med någon vid sin sida, och må bra. Sen hur man för egen del och med någon anna når det här med att må bra är en del av livet att hitta till. En del gör det genom att finnas och göra saker för andra. Andra kanske genom att resa. Ytterligare andra genom att uppleva med sig själv, och andra. Själv för egen del är det att träffa någon att finnas för sig varandra och andra.

    Trådstartaren

    Tack Yellow Horaka för dina ord <3

    Har djupdykt i många år i mitt inre. Även funnits där för andra – verkligen alltså. Det har väl gett något antar jag men det verkar inte vara lösningen? Finnas för sig själv och andra är alltså lite sånt som jag trott varit toppen, men jag tycker inte det stämmer riktigt. För mig då alltså. Har även rest, skaffat massor av intressen, engagerat mig i omvärlden. Är väl en global medborgare skulle man kanske kunna kalla det för. Jobbat utomlands. Bott utomlands. Studerat hundra år på universitetet. Vet inte allt jag gjort. Det enda jag faktiskt inte gjort ”på riktigt” är att ha en lång djup kärleksrelation. Och genom det då skapat mig en egen familj. Har redan skrivit massor av inlägg och trådar om det här på forumet så det är ingen ny upptäckt. Men kanske är det att lura sig själv när man som jag fortsätter vara så aktiv i livet, men missar det grundläggande? Alltså kärleken? Jag sitter med svaret men gör inget åt det.

    Okej, jag förstår. Då hoppas jag du kan fånga den tråden, att hitta kärleken. Är det frågor kring det så finns jag här, och gör mitt bästa som stöd för dig. jag själv söker den också, igen/numera. Men är inte så lätt så är glad för varje stöd jag själv kan få. Kämpa på! Styrkekram till dig! [email protected]

    Trådstartaren

    Minns inte om jag skrivit exakt en tråd om just det men däremot rört vid ämnet ett par gånger. Jag orkar inte riktigt maila eller skriva någon annanstans så det får bli här i tråden då, eller en ny tråd, om man orkar sig på det. Puh. Frågan är väl varför man inte gör det som man innerst inne vet är viktigt för en? Försöker ställa den frågan till mig själv och får ju givetvis mängder med svar. Ja, skitsamma egentligen.

    Kan kanske inte svara exakt varför du inte gör det, men kan ju vara flera orsaker och och kanske flera orsaker som går ihop med varandra och därför gör det ännu svårare att komma igenom. Säger inte du ska maila, bara en möjlighet såklart. Så, skitsamma kanske, men vi finns här för att hjälpa till den sista biten som kanske kanske gör det kommer förbi och blir av. En vänskaplig kram, från någon som vill hjälpa

    Trådstartaren

    Det var en retorisk fråga =) Ja precis, föredrar att skriva här på forumet <3 Ska ärligt säga att det inte hjälpt något hittills men å andra sidan sitter jag ju med svaren själv och det borde vara tillräckligt. Får samla ihop krafterna och skriva en tråd om det kanske.

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.