Värdelös 12 åring

Jag försökte ta mitt liv nu när jag fyllde år men det var någon som såg och ringde efter hjälp. Dem kom och tog mig till sjukhuset och sedan till Bup. Så nu är jag inlåst här helt ensam. Och dem vet allt. Varför är det så svårt att försvinna och slippa allt? Det är orättvist  🙁

Anonym skrev:

Jag försökte ta mitt liv nu när jag fyllde år men det var någon som såg och ringde efter hjälp. Dem kom och tog mig till sjukhuset och sedan till Bup. Så nu är jag inlåst här helt ensam. Och dem vet allt. Varför är det så svårt att försvinna och slippa allt? Det är orättvist 🙁

Saga, vad tror du händer när man dör? Har du tänkt på att om det inte finns ett liv efter detta så kommer du aldrig få veta att du så att säga “lyckats” ta ditt liv. Om du försöker kommer du bara vara säker på det så kallade misslyckandet. Vilket uttryck, “ta ditt liv”… Livet har vi alla vi som lever. Om man tar sitt liv från sig själv förlorar man det livet, det enda om man så vill. Jag förstår om du vill ta bort det liv du levt för att det satt spår som gör ont inuti… Men jag tror inte att självmord leder till en lättnad eller vad man än eftersträvar. Ja, jag tror att alla som mister livet i självmord gör det för att de eftersträvar något. Vad längtar du efter? Slippa allt, säger du. Jag hoppas innerligt att du inte “häller ut barnet med badvattnet” på grund av denna drivkraft. Det är INTE rätt att du ska vara ensam nu. Du är värd all kärlek.

Anonym skrev:

Saga, vad tror du händer när man dör? Har du tänkt på att om det inte finns ett liv efter detta så kommer du aldrig få veta att du så att säga ”lyckats” ta ditt liv. Om du försöker kommer du bara vara säker på det så kallade misslyckandet. Vilket uttryck, ”ta ditt liv”… Livet har vi alla vi som lever. Om man tar sitt liv från sig själv förlorar man det livet, det enda om man så vill. Jag förstår om du vill ta bort det liv du levt för att det satt spår som gör ont inuti… Men jag tror inte att självmord leder till en lättnad eller vad man än eftersträvar. Ja, jag tror att alla som mister livet i självmord gör det för att de eftersträvar något. Vad längtar du efter? Slippa allt, säger du. Jag hoppas innerligt att du inte ”häller ut barnet med badvattnet” på grund av denna drivkraft. Det är INTE rätt att du ska vara ensam nu. Du är värd all kärlek.

 

Jag tror man försvinner när man dör, som om att man sover i en evighet men utan mardrömmar. Jag längtar efter att slippa allt, slippa ha ont och slippa allt det jobbiga som säkert inte ens blir bättre nu. Det är vuxna här men dem är jobbiga och snälla. Dem säger inte elaka saker eller slåss. Men jag vill inte ha dem nära för det är jobbigt. Samtidigt vill jag det. Det är bara jobbigt hela tiden.

Anonym skrev:

Jag tror man försvinner när man dör, som om att man sover i en evighet men utan mardrömmar. Jag längtar efter att slippa allt, slippa ha ont och slippa allt det jobbiga som säkert inte ens blir bättre nu. Det är vuxna här men dem är jobbiga och snälla. Dem säger inte elaka saker eller slåss. Men jag vill inte ha dem nära för det är jobbigt. Samtidigt vill jag det. Det är bara jobbigt hela tiden.

Som en del i en tandvårdsbehandling har jag en grej i munnen som jag önskar jag jag får slippa väldigt snart. Den känns som en inkräktare och jag ångrar att den kom in i min mun. Jag vill att den ska ut så att jag avslappnat kan se framåt vad som ska ske härnäst. Om jag dog nu skulle känslorna av otålighet och otrygghet försvinna men jag skulle inte få nöjet att känna mig friare.

Hoppas att de vuxna på BUP (jag har också varit inlagd på BUP för länge sedan) inser att det är din omgivning som det är fel på och som bör förändras, inte dig. I mitt fall trodde de felaktigt att det var i min hjärna den felande länken låg. Det är viktigt att de blir medvetna om hur du behandlas hemma. Det innebär inget svek att berätta. Du är en hjälte i denna historia.

 

Anonym skrev:

Som en del i en tandvårdsbehandling har jag en grej i munnen som jag önskar jag jag får slippa väldigt snart. Den känns som en inkräktare och jag ångrar att den kom in i min mun. Jag vill att den ska ut så att jag avslappnat kan se framåt vad som ska ske härnäst. Om jag dog nu skulle känslorna av otålighet och otrygghet försvinna men jag skulle inte få nöjet att känna mig friare. Hoppas att de vuxna på BUP (jag har också varit inlagd på BUP för länge sedan) inser att det är din omgivning som det är fel på och som bör förändras, inte dig. I mitt fall trodde de felaktigt att det var i min hjärna den felande länken låg. Det är viktigt att de blir medvetna om hur du behandlas hemma. Det innebär inget svek att berätta. Du är en hjälte i denna historia.

 

Jag berättade tydligen när jag kom dit först. Enligt dem berättade jag allt. Jag kommer inte ihåg så mycket mer än att jag var jättearg och ledsen. Jag tror jag slogs. Jag vet inte. Allt är ändå förstört. Det här var det som inte fick hända.

Anonym skrev:

Jag berättade tydligen när jag kom dit först. Enligt dem berättade jag allt. Jag kommer inte ihåg så mycket mer än att jag var jättearg och ledsen. Jag tror jag slogs. Jag vet inte. Allt är ändå förstört. Det här var det som inte fick hända.

Att berätta fler gånger skadar inte, tänker jag .

Vad oroar dig just nu?

Anonym skrev:

Att berätta fler gånger skadar inte, tänker jag . Vad oroar dig just nu?

Jag är mest rädd för att pappa ska bli jättearg. Han kommer döda mig om han får reda på att jag har berättat.

Anonym skrev:

Jag är mest rädd för att pappa ska bli jättearg. Han kommer döda mig om han får reda på att jag har berättat.

De vuxna på BUP har självklart som uppgift att skydda dig från det (eller dem) som kan skada dig. Du och din pappa har verkligen en relation som gått vilse. Det är INTE ditt fel. Ibland behandlar människor varandra inte som de själva innerst inne vill bli behandlade utan som de har blivit behandlade, inte sällan av föräldrarna under barndomen. Varför inte berätta om den här rädslan för de vuxna på BUP? Berätta om svårigheterna du har haft hemma, så vet du vad BUP vet. Var absolut inte rädd för att lämna ut dina föräldrar, men tala som sagt om att du är livrädd för hur din pappa ska straffa dig om dina ord blir kända för honom.

Anonym skrev:

De vuxna på BUP har självklart som uppgift att skydda dig från det (eller dem) som kan skada dig. Du och din pappa har verkligen en relation som gått vilse. Det är INTE ditt fel. Ibland behandlar människor varandra inte som de själva innerst inne vill bli behandlade utan som de har blivit behandlade, inte sällan av föräldrarna under barndomen. Varför inte berätta om den här rädslan för de vuxna på BUP? Berätta om svårigheterna du har haft hemma, så vet du vad BUP vet. Var absolut inte rädd för att lämna ut dina föräldrar, men tala som sagt om att du är livrädd för hur din pappa ska straffa dig om dina ord blir kända för honom.

 

Jag klarar inte att vara här mer. Det går inte. Jag tänker spela  snäll i några dagar. Lydig och duktig. Då kanske dem låter mig gå ut. Då kan jag dra. Jag kan inte vara här mer. Det är hemskt.

Hej. Jag är ny här på Mind. Men jag tycker du har rätt att tänka och tycka som du vill.

Min mamma hade också liknade problem. Men tro mig, om du berättar hur dina föräldrar mår, så hjälper du de.

Du kan fråga om att få låna en bok. När jag mår dåligt, så hjälper det mig att läsa, specielt Harry Potter. Harry Potter hade också kämpigt i sin barndom, och fick sedan ett lyckligt liv.

Du är inte ensam.

Anonym skrev:

Jag klarar inte att vara här mer. Det går inte. Jag tänker spela snäll i några dagar. Lydig och duktig. Då kanske dem låter mig gå ut. Då kan jag dra. Jag kan inte vara här mer. Det är hemskt.

Hur har det gått med att berätta om att du är rädd vad din pappa gör om han får veta vad du berättar på BUP? Har du försökt berätta det eller nåt annat viktigt?

Var vill du helst vara? Gör inte illa dig själv, barndomen kan kännas lång och skakig men du är snart vuxen med mer frihet.

Har du nån släkting eller vän som lyssnar om du berättar om hur det är mellan dig och dina föräldrar?

Jag känner igen mig i det du skriver. Hade en uppväxt som var otrygg och när jag var 13 ville jag dö. Det var fruktansvärt jobbigt att kämpa sig igenom livet, har mått vidrigt dåligt och legat på psyk ett flertal gånger. Jag skulle ha velat veta då, när jag var barn, att livet blev bättre. Att jag är fri nu, från tankar, konstant ångest, föräldrars kaos och dödsönskan. Jag som var den där perfekta, bokslukande pluggtjejen med ett inre som rasade samman hade behövt höra det. Och det skedde inte genom att jag dog, utan genom att jag trots allt överlevde. Livet kan förändras, det är svårt att känna det när allt är skit.

Idag är jag vuxen och jobbar med ungdomar och barn som har det tufft, mår helt okej för det mesta och är glad att jag finns och kan hjälpa andra med det jag hade behövt.

Hur går det för dig? Kram!