Hem > Forum > Hopplöshet > Värdelös 12 åring

Värdelös 12 åring

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 37 totalt)
36
  • Trådstartaren

    Dom bråkar och slåss, gråter och skriker. Det luktar rök och öl i hela huset. Tv står på med hög volym fast ingen kollar på den och radion skriker ut låtar. På en dörr står namnet S GA i rosa bokstäver. Ett A saknas. Innanför den dörren finns det ett litet, litet rum. Ett litet rum med en liten människa. Människan som begraver sig i böcker. Till skillnad från dom andra två människorna som lever i huset. Dom begraver sig i alkohol och droger. Den här lilla människan heter Saga och är bara 12 år. Hon fyller 13 om 5 dagar men självklart kommer det inte firas som vanligt. Det är aldrig någon som ens säger grattis.

    Den här lilla människan är jag.

    Och jag är trött på att leva det här livet. Jag är trött på att gömma knivar och rep, hälla ut alkohol och torka spyor. Jag har försökt att gömma mig i böcker, jag har försökt distrahera mig med att skriva tusentals berättelser men dom slutar aldrig lyckligt och det går inte mer. I skolan berömmer dom mig för mitt ordförråd och hemma räcker inte orden till. I skolan är fröken imponerade av min kunskap i svenska och hur utvecklat jag pratar, hemma spelar det ingen roll hur bra jag är för det är inte bra nog. Jag är inte tillräckligt bra. Jag duger inte längre.

    Kompisarna slutar prata med mig när jag inte kan förklara varför jag aldrig kan vara. När jag inte kan berätta att jag måste vara hemma och vakta mamma så hon inte skadar sig eller så pappa inte skadar henne eller sig själv. Jag är det ordentliga underbarnet i skolan. Jag vet att det är så dom kallar mig, dom viskar och suckar.

    ”Här kommer underbarnet, frökens gullegris”

    Hemma är jag ett misstag. Pappa vrålar att han önskar att jag inte fanns. Att jag är ett misstag och helt värdelös. Mamma gråter och säger att hon inte vill mer. Jag tassar tyst runt och försöker ta hand om allt och alla. Sen stänger jag in mig på mitt rum och gråter. Gråter för jag inte heller vill mer. Gråter för att jag inte klarar mer. Gråter för jag är så ensam att det gör ont. Gråter för att jag får panik som kväver mig. Gråter och skär mig så som jag sett mamma göra.

    Men jag tror jag vet vad jag ska göra. Jag ska rädda mamma från pappa och jag ska slippa allt jag med. Någon dag nu ska jag ringa polisen och berätta vad som händer. Sen ska jag sticka och begå självmord. Jag har läst på internet, planerat och sökt. Jag är klar här på jorden. Polisen kommer hjälpa mamma. Och jag kommer försvinna. Vi alla får som vi vill.

    Förlåt för att jag inte klarar mer. Men jag gör inte det. Förlåt mamma och pappa.

    (Jag är hemskt ledsen om jag råkar bryta någon regel men jag måste bara få skriva ut det, måste bara veta att någon mer vet. Förlåt)

    // Värdelösa Underbarnet

    Det dina föräldrar förmedlar till dig om värdelöshet är på riktigt, men för den skull inte det minsta sant. Som 12-åring behöver du förstås ett tryggt hem med trygga vuxna, och det går att få det, det är ingen omöjlighet. Fortsätt berätta om detta, du har rättigheter.

    Dom bråkar och slåss, gråter och skriker. Det luktar rök och öl i hela huset. Tv står på med hög volym fast ingen kollar på den och radion skriker ut låtar. På en dörr står namnet S GA i rosa bokstäver. Ett A saknas. Innanför den dörren finns det ett litet, litet rum. Ett litet rum med en liten människa. Människan som begraver sig i böcker. Till skillnad från dom andra två människorna som lever i huset. Dom begraver sig i alkohol och droger. Den här lilla människan heter Saga och är bara 12 år. Hon fyller 13 om 5 dagar men självklart kommer det inte firas som vanligt. Det är aldrig någon som ens säger grattis. Den här lilla människan är jag. Och jag är trött på att leva det här livet. Jag är trött på att gömma knivar och rep, hälla ut alkohol och torka spyor. Jag har försökt att gömma mig i böcker, jag har försökt distrahera mig med att skriva tusentals berättelser men dom slutar aldrig lyckligt och det går inte mer. I skolan berömmer dom mig för mitt ordförråd och hemma räcker inte orden till. I skolan är fröken imponerade av min kunskap i svenska och hur utvecklat jag pratar, hemma spelar det ingen roll hur bra jag är för det är inte bra nog. Jag är inte tillräckligt bra. Jag duger inte längre. Kompisarna slutar prata med mig när jag inte kan förklara varför jag aldrig kan vara. När jag inte kan berätta att jag måste vara hemma och vakta mamma så hon inte skadar sig eller så pappa inte skadar henne eller sig själv. Jag är det ordentliga underbarnet i skolan. Jag vet att det är så dom kallar mig, dom viskar och suckar. ”Här kommer underbarnet, frökens gullegris” Hemma är jag ett misstag. Pappa vrålar att han önskar att jag inte fanns. Att jag är ett misstag och helt värdelös. Mamma gråter och säger att hon inte vill mer. Jag tassar tyst runt och försöker ta hand om allt och alla. Sen stänger jag in mig på mitt rum och gråter. Gråter för jag inte heller vill mer. Gråter för att jag inte klarar mer. Gråter för jag är så ensam att det gör ont. Gråter för att jag får panik som kväver mig. Gråter och skär mig så som jag sett mamma göra. Men jag tror jag vet vad jag ska göra. Jag ska rädda mamma från pappa och jag ska slippa allt jag med. Någon dag nu ska jag ringa polisen och berätta vad som händer. Sen ska jag sticka och begå självmord. Jag har läst på internet, planerat och sökt. Jag är klar här på jorden. Polisen kommer hjälpa mamma. Och jag kommer försvinna. Vi alla får som vi vill. Förlåt för att jag inte klarar mer. Men jag gör inte det. Förlåt mamma och pappa. (Jag är hemskt ledsen om jag råkar bryta någon regel men jag måste bara få skriva ut det, måste bara veta att någon mer vet. Förlåt) // Värdelösa Underbarnet

    Vi hör dig. Du måste ha haft det otroligt jobbigt som tänker så bestämt på att ta ditt liv. Trots det skriver du här på forumet, som ju är ett stödforum. Ibland kan det kännas som man inte orkar leva, men om livet var på ett annat sätt, så skulle man kanske det. Hur skulle DU önska att livet var?

    Vi önskar att du testar att ta emot hjälp. Låt oss ge dig ett samtal. Ring eller chatta in till oss på 90101 eller https://chat.mind.se/ – Du är anonym och det samtalet är bara för dig.

     

    Som du sett i användarvillkoren vill vi inte att den här typen av dialog görs öppet här, både för din och andras skull, eftersom allvaret i det du berättar är stort och kan väcka starka känslor för andra. Vi har en specialiserad del av vår verksamhet just för den som har självmordstankar och där pratar du direkt med en specialutbildad volontär. Du har börjat här och låt det vara utgångspunkten. Kontakta oss och berätta precis det här.
    Självmordstankar är extremt vanligt när man mår dåligt. Det behöver inte vara farligt, men det kan vara farligt att inte berätta om dem.

    Ring eller chatta direkt men oss. Det kan knappast bli värre. Eller kontakta akutpsykvården, om det är lättare för dig. Ge lite tid för något annat att hända.
    Du har ett val. Att besluta dig för att leva kan du göra om och om igen, men beslutar du dig att dö finns ingen återvändo. Döden är oåterkallelig.

    Hör av dig. Välkommen!

    Trådstartaren

    Vi hör dig. Du måste ha haft det otroligt jobbigt som tänker så bestämt på att ta ditt liv. Trots det skriver du här på forumet, som ju är ett stödforum. Ibland kan det kännas som man inte orkar leva, men om livet var på ett annat sätt, så skulle man kanske det. Hur skulle DU önska att livet var? Vi önskar att du testar att ta emot hjälp. Låt oss ge dig ett samtal. Ring eller chatta in till oss på 90101 eller https://chat.mind.se/ – Du är anonym och det samtalet är bara för dig. Som du sett i användarvillkoren vill vi inte att den här typen av dialog görs öppet här, både för din och andras skull, eftersom allvaret i det du berättar är stort och kan väcka starka känslor för andra. Vi har en specialiserad del av vår verksamhet just för den som har självmordstankar och där pratar du direkt med en specialutbildad volontär. Du har börjat här och låt det vara utgångspunkten. Kontakta oss och berätta precis det här. Självmordstankar är extremt vanligt när man mår dåligt. Det behöver inte vara farligt, men det kan vara farligt att inte berätta om dem. Ring eller chatta direkt men oss. Det kan knappast bli värre. Eller kontakta akutpsykvården, om det är lättare för dig. Ge lite tid för något annat att hända. Du har ett val. Att besluta dig för att leva kan du göra om och om igen, men beslutar du dig att dö finns ingen återvändo. Döden är oåterkallelig. Hör av dig. Välkommen!

     

    Jag skulle önska att mamma och pappa inte drack. Att jag hade 2 föräldrar som skrattade och var glada. Att jag hade någon som kramade mig och någon som säger godnatt, någon som håller min hand när jag är ledsen och någon som får mig glad. Jag skulle vilja ha en familj som funkade där man skrattar tillsammans istället för skriker och slåss. Men det kommer jag inte få. Och jag orkar inte leva såhär. Jag är så ledsen och liten och ensam.

    Hej! Jag skulle vilja hjälpa dig. Det är inte meningen att ett liv ska vara såhär. Snälla vill du låta mig hjälpa dig att ringa efter hjälp

    Trådstartaren

    Hej! Jag skulle vilja hjälpa dig. Det är inte meningen att ett liv ska vara såhär. Snälla vill du låta mig hjälpa dig att ringa efter hjälp

    Det är nog försent att få hjälp. Och jag är rädd för att det inte blir bra. Då är det bättre att dom får hjälpa mamma och pappa bara istället.

    Det är absolut inte försent. Du mår jätte dåligt nu, då är det bara svårt att se någonting annat. Jag vet vad jag pratar om för jag har mått dåligt i många år. Jag trodde inte heller att det kunde bli bra för mig, jag trodde det var försent. Men det var det inte, jag mår jätte bra idag. Det finns fantastisk hjälp att få. Man måste bara våga berätta. Jag kan hjälpa dig! Snälla jag vill verkligen hjälpa dig

    Vännen, det finns hjälp att få och det går att må bra igen <3 lovar! Hade liknande hemförhållanden som barn, det är jobbigt när man är barn och mitt upp i det, så jag förstår att det känns hopplöst och att du känner dig hjälplös. Men du har rätt o måste få hjälp snabbt. Prata med någon vuxen i skolan/släkting/vän eller socialtjänsten. Eller ring/chatta med BRIS. Syns inte på telefonräkningen att du ringt dom heller.  Eller ring/chatta med de på mind. Vi finns här <3 du kan inte va i detta, du kan komma därifrån. Det är inte läskigt, så som man tror innan att lämna sin familj m socialtjänstens hjälp. KRAM

    Vill även tillägga att jag också mår bra idag. Och om jag kunde gjort ngt annorlunda hade jag tagit mig därifrån tidigare. Det är inte för sent för dig att få hjälp. Det är din depression/självmordstankar som lurar dig det. När man är som djupast ner känns det som inget kan bli bra igen, men det kan det – tro mig! Och ångest mm som man känner kan vara bland det jobbigaste och hemskaste som finns, men det är inte farligt och det går över. Och kom ihåg att du har inte gjort något fel! Inge, absolut inget är ditt fel. Du är 12 år och har rätt till en trygg uppväxt. Där du blir sedd, älskad och inte är rädd.

    Precis! Vi är fler som bryr oss om dig och vill att du ska få hjälp. Som sagt. Inget är ditt fel och det är aldrig försent.

    Trådstartaren

    Jag vet inte. Dom kommer få hjälp ändå. :/

    Trådstartaren

    Jag är ledsen men jag tror inte det funkar mer. 🙁

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 37 totalt)
36

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.