Väljer hellre döden än honom

Hej alla på forumet. Jag är i en väldigt jobbig situation just nu.

För ca 2 år sedan blev jag äntligen fri från min pappa som misshandlade mig dagligen. Jag blev omhändertagen av Socialtjänsten med stöd av LVU. Jag har den senaste tiden bott i ett familjehem med fantastiska föräldrar som inte skriker och slår. Föräldrar som kramar en istället. Jag trivs verkligen.

 

Men min pappa har jobbat med Socialtjänsten under dessa 2 år och han får beröm och beröm för alla framsteg han gör. Han får längre umgänge och oftare. Han har nyss fått igenom obevakat umgänge i hemmet.

Jag vill inte träffa honom egentligen alls. Varje gång jag säger det får jag en irriterad suck från min socialsekreterare som tycker jag är barnslig som inte ger honom en chans. ”Han försöker ju faktiskt nu!”.

Jag stod i hallen hemma, på det första obevakade umgänget, hos pappa i 2 timmar, påklädd, livrädd, redo att fly ut genom dörren. Sen beklagade han sig inför Socialtjänsten. Att det bara är han som försöker. Ännu en gång är det jag som får skit. Jag är barnslig och dum.

Men jag är nu rädd för att dom kommer att försöka ”slussa” hem mig till pappa. Jag vill verkligen inte. Jag är livrädd. För mig är han fortfarande samma man han var för 2 år sedan.

Om dom gör det vill jag inte leva. Då är döden mycket bättre.

Jag vet inte vad jag ska göra. Borde jag inte ha någon rättighet alls att bestämma något? Jag är ändå 16 år och fyller 17 nästa år. Om någon här på forumet vet något om vilka rättigheter jag har så är jag tacksam för allt. Publicerade i tråden “Under 18” men inte fått något svar så antar att de trådarna inte läses så ofta. Provar här.

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Hej alla på forumet. Jag är i en väldigt jobbig situation just nu.

För ca 2 år sedan blev jag äntligen fri från min pappa som misshandlade mig dagligen. Jag blev omhändertagen av Socialtjänsten med stöd av LVU. Jag har den senaste tiden bott i ett familjehem med fantastiska föräldrar som inte skriker och slår. Föräldrar som kramar en istället. Jag trivs verkligen.

 

Men min pappa har jobbat med Socialtjänsten under dessa 2 år och han får beröm och beröm för alla framsteg han gör. Han får längre umgänge och oftare. Han har nyss fått igenom obevakat umgänge i hemmet.

Jag vill inte träffa honom egentligen alls. Varje gång jag säger det får jag en irriterad suck från min socialsekreterare som tycker jag är barnslig som inte ger honom en chans. ”Han försöker ju faktiskt nu!”.

Jag stod i hallen hemma, på det första obevakade umgänget, hos pappa i 2 timmar, påklädd, livrädd, redo att fly ut genom dörren. Sen beklagade han sig inför Socialtjänsten. Att det bara är han som försöker. Ännu en gång är det jag som får skit. Jag är barnslig och dum.

Men jag är nu rädd för att dom kommer att försöka ”slussa” hem mig till pappa. Jag vill verkligen inte. Jag är livrädd. För mig är han fortfarande samma man han var för 2 år sedan.

Om dom gör det vill jag inte leva. Då är döden mycket bättre.

Jag vet inte vad jag ska göra. Borde jag inte ha någon rättighet alls att bestämma något? Jag är ändå 16 år och fyller 17 nästa år. Om någon här på forumet vet något om vilka rättigheter jag har så är jag tacksam för allt. Publicerade i tråden ”Under 18” men inte fått något svar så antar att de trådarna inte läses så ofta. Provar här.

Hej på dig!

Jag tycker absolut inte att du ska tvingas leva tillsammans med din pappa igen eller ens behöva träffa honom. Han förtjänar inte att få ha vårdnaden om dig igen, du är gammal nog för att kunna ta ett eget beslut vad som är bäst för dig.
Jag hittar inget specifikt i socialtjänstlagen men du kan på peka att det står så här:

5 kap. Särskilda bestämmelser för olika grupper
Barn och unga

1 §   Socialnämnden ska
1. verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden.

Det är första punkten. Och även om din pappa skulle blivit bättre så är det fortfarande uppenbart att dui nte känner dig trygg i hans närhet. Att de ens tycker att du ska göra det, nästan tvingar dig, är som att ta med ett våldtäktsoffer till den som angrep dem och säga. “jo, men han är snällare nu, du behöver inte vara orolig.

Det enda din pappa ska göra är att be dig om ursäkt, sen ska alla beslut vara upp till dig. Anser iaf jag.