Vi förlorade vår son förra sommaren, så smärtsamt och traumatiserade. Vi hade aldrig kunnat föreställa oss att han mådde så dåligt, han skulle fylla 33 år kort efter. Jag känner att pappan och jag inte kan prata om det som hänt. Även livet innan delade vi inte som jag önskar. Vi är pensionärer och vill använda tiden på olika sätt. Ibland vill jag bara åka iväg och starta på nytt, ett eget liv och hitta nya vänner och sammanhang.
Men vi har vuxna barn och barnbarn som också påverkas av förändringarna i så fall. Är det en del av sorge och förlusten? Ett flyktbeteende? Önskan om något nytt känns ljust.
Är det någon som känner igen sig ?