Vad ska jag ta mig till? Isolerad, ångest och depression.

Hej allihopa! Är ny på forumet och tänkte berätta min situation och kanske få lite tips/råd eller liknande. Jag ska försöka sammanfatta det kort.

Har mått dåligt i ett antal år med depression och ångest. Har ingen ork att göra något och sover mest hela tiden och när jag väl gör något är det bara tråkigt och jobbigt. Vänder dygnet konstant och när jag lyckats vända rätt det så blir det fel igen nästan direkt eftersom jag sover jättemycket så blir att jag sover långt in på dagarna och är uppe på nätterna.

Har dålig självkänsla, släng av social fobi och även GAD. Är alltid spänd i kroppen och när jag umgås med någon/är på något möte blir jag jättestel och kan inte sitta still.

Nu har det gått så långt att jag har varit instängd i min lägenhet i ett halvår. Kan inte gå till affären, kan knappt gå ut på gården osv. Jag har sånna stresskänslor i huvudet och konstant yrsel. Testar att försöka till affären ibland men oftast slutar det med att jag går ut eller stressar mig igenom allt och plågas ihjäl i panik. Orkar inte ha besök här och får dåligt samvete som hela tiden måste säga nej till familj och de vänner jag har kvar. Har även svårt att visa känslor så det är en del till varför jag säger nej. Skulle må jättedåligt om jag hade besök här och jag får panikångest. Min familj mår också dåligt av min situation och förstår sig oftast inte på psykisk ohälsa, så får alltid dåligt samvete över detta när jag aldrig kan följa med på träffar med familjen osv. Har alltid haft svårt att snacka känslor eftersom vi inte gjort det i min familj i uppväxten så förstår kanske att de inte tar mig på allvar jämt, men de borde ju se hur dåligt jag mår när jag ligger instängd i min lägenhet dygnet runt.

Aldrig klarat av att hålla ett jobb/relation/studier så misslyckats med allt i livet. Jag vill så mycket egentligen men detta förstör… Har även problem med att jag kan få känslor väldigt snabbt även om killen inte ens är bra, så antar att jag har något problem där med och det drar ner mig totalt. Sabbat några jobb när det tagit slut med killar jag träffat.

Testat några antidepp men tycker inte jag får någon effekt. Det enda som hjälper (oftast) för stunden är alkohol, då kan jag ibland ta mig ut. Testat att börja träna men det håller jag inte i heller för jag orkar inte och ger upp. Skulle egentligen vilja ha något narkotikaklassat utskrivet som man vet hjälper, men det blir det väl sämre av i längden. Testat KBT för några år sedan men jag har sån liten ork att jag gav upp det med för känner att jag inte ens orkar försöka ändra mina tankar ens.. VAD ska jag ta mig till?

Hej!

Det är jättebra att du tar steget att skriva här. En sak som är bra när man är i din situation är att få ventilera sina känslor.

Ska presentera mig lite först så du inte tror att det bara är ett naiv pucko utan insikt i psykisk ohälsa….. Jag har själv diagnos GAD och lätt social fobi. Har haft depressioner och även faser i livet med suicidala tankar. Jag vet vad ångest innebär och vilket helvete det kan innebära. Vet även vad den “allmänna fördomen” är….. “Äh det är väl bara att rycka upp sig och ta tag i saker och ting” .. Men det är tyvärr inte så enkelt alltid . Har man inte haft ångest så vet man inte hur jävligt det kan vara.

Nog om mig!

Din situation låter allvarlig min vän. Har du någon kontakt med vårdcentralen eller psykiatrin? För att ta sig ur din situation ensam kan bli väldigt svårt. Men om du inte orkar ta dig dit just nu så fortsätt gärna skriva av dig här. Kan lova att jag kommer läsa varenda stavelse så länge du vill dessutom finns här massor av klokare människor här med väldigt mycket erfarenhet om just detta.

Ska vara brutalt ärlig mot dig. Att bli bättre (eller ännu hellre – bra) kommer att ta tid och måste också få göra det. Det finns inga mirakelkurer (tyvärr) och det kommer inte ens vara en mjuk resa utan gupp och nerförsbackar…..det kommer vara skumpigt och gå upp och ner, lite som en berg-och-dalbana. Men det är värt det! Du är dessutom värd att må så mycket bättre än du gör idag!

Det låter som du lägger en massa måsten på dig själv. Hur det borde vara och när du inte orkar så klandrar du dig själv och mår sämre. Försök släppa alla “måsten” och vad du tror att du borde klara. Inte så lätt jag vet…. Sätt upp små små mål som du vet att du kan klara….

Men framförallt så kommer du behöva hjälp! Du är inte ensam om att må så här! Det finns hjälp att få!

Fortsätt kämpa min vän och fortsätt gärna skriva av dig här!

Kram ❤️

Anonym skrev:

Hej! Det är jättebra att du tar steget att skriva här. En sak som är bra när man är i din situation är att få ventilera sina känslor. Ska presentera mig lite först så du inte tror att det bara är ett naiv pucko utan insikt i psykisk ohälsa….. Jag har själv diagnos GAD och lätt social fobi. Har haft depressioner och även faser i livet med suicidala tankar. Jag vet vad ångest innebär och vilket helvete det kan innebära. Vet även vad den ”allmänna fördomen” är….. ”Äh det är väl bara att rycka upp sig och ta tag i saker och ting” .. Men det är tyvärr inte så enkelt alltid . Har man inte haft ångest så vet man inte hur jävligt det kan vara. Nog om mig! Din situation låter allvarlig min vän. Har du någon kontakt med vårdcentralen eller psykiatrin? För att ta sig ur din situation ensam kan bli väldigt svårt. Men om du inte orkar ta dig dit just nu så fortsätt gärna skriva av dig här. Kan lova att jag kommer läsa varenda stavelse så länge du vill dessutom finns här massor av klokare människor här med väldigt mycket erfarenhet om just detta. Ska vara brutalt ärlig mot dig. Att bli bättre (eller ännu hellre – bra) kommer att ta tid och måste också få göra det. Det finns inga mirakelkurer (tyvärr) och det kommer inte ens vara en mjuk resa utan gupp och nerförsbackar…..det kommer vara skumpigt och gå upp och ner, lite som en berg-och-dalbana. Men det är värt det! Du är dessutom värd att må så mycket bättre än du gör idag! Det låter som du lägger en massa måsten på dig själv. Hur det borde vara och när du inte orkar så klandrar du dig själv och mår sämre. Försök släppa alla ”måsten” och vad du tror att du borde klara. Inte så lätt jag vet…. Sätt upp små små mål som du vet att du kan klara…. Men framförallt så kommer du behöva hjälp! Du är inte ensam om att må så här! Det finns hjälp att få! Fortsätt kämpa min vän och fortsätt gärna skriva av dig här! Kram ❤️

Ja jag har haft kontakt med psykiatrin rätt länge men det har bara varit sporadiskt typ. Gick på en mottagning för unga men där fick jag väl mest sjukintyg osv. Sen fyllde jag år och blev flyttad till vuxenmottagningen så där har jag gått nu på några bedömningssamtal men allt tar så lång tid eftersom jag oftast avbokar eftersom jag inte kan ta mig dit. Testat antidepp nyligen men det verkar inte hjälpa så mycket så slutat på egen hand.. Ska antagligen få KBT igen men vet inte hur jag ens ska orka dit, sen är det lång kö.

Ja jag förstår att det tar lång tid men för mig känns det som att det blir lite bättre ibland men sen är man på botten igen. Klarar liksom inte av att hålla mig uppe, därav att jag aldrig klarar jobb eller studier eller något.. Så förstår inte hur jag någonsin ska kunna klara av ett normalt liv och det ger mig panik. För allt blir bara värre ju längre tiden går och mitt liv bara rullar iväg medans jag glor på andras liv genom sociala medier dagarna och nätterna i ända..

Ja jag lägger nog massa måsten på mig själv för jag vill så mycket + att min familj blir ofta besvikna när jag avbokar att de ska komma hit.. Har inte träffat min släkt (förutom min mamma, pappa och syskon) på över ett år och missar allting. Vet inte hur jag ska ta mig upp..

Tack! ❤️

 

Se det positiva i det hela…..du klarar av att träffa dina föräldrar och syskon… Det måste ju vara värt några pluspoäng? 😉

Ett gott råd är att skippa kolla sociala medier på alla underbara perfekta liv…..de existerar bara på Facebook och Instagram inte irl…. Dessutom ger det en massa extra stress för hur det kunde vara.

Det tar tid innan mediciner börjar ge effekt och ibland så känner man sig som en försökskanin men när man hittar rätt så är det skitbra…. Sedan är det skillnad mellan vara ungdom och vuxen inom psykiatrin och övergången är inte alltid så smidig…

Sedan går det upp och ner i perioder när man mår dåligt det är naturligt och inget konstigt, men jobbigt. Förstår vad ditt slutmål är men skaffa mindre delmål som är möjliga att klara….på så sätt bygger du även upp självförtroendet.

Fortsätt kämpa min vän

Kram ❤️

Anonym skrev:

Se det positiva i det hela…..du klarar av att träffa dina föräldrar och syskon… Det måste ju vara värt några pluspoäng? 😉 Ett gott råd är att skippa kolla sociala medier på alla underbara perfekta liv…..de existerar bara på Facebook och Instagram inte irl…. Dessutom ger det en massa extra stress för hur det kunde vara. Det tar tid innan mediciner börjar ge effekt och ibland så känner man sig som en försökskanin men när man hittar rätt så är det skitbra…. Sedan är det skillnad mellan vara ungdom och vuxen inom psykiatrin och övergången är inte alltid så smidig… Sedan går det upp och ner i perioder när man mår dåligt det är naturligt och inget konstigt, men jobbigt. Förstår vad ditt slutmål är men skaffa mindre delmål som är möjliga att klara….på så sätt bygger du även upp självförtroendet. Fortsätt kämpa min vän Kram ❤️

Nu har det gått så långt att jag inte kan ha min familj här heller. Har varit instängd i månader och det börjar tära på mig riktigt ordentligt. Har dessutom spänningshuvudvärk/yrsel som gör att allt gungar och att allt blir ännu jobbigare. Har panikkänslor hela tiden och vet inte vad jag ska ta mig till. Kan inte gå på bokade möten eller något på sjukhuset. Vad tycker du jag ska göra? Jag har verkligen försökt gå ut lite och se dagsljus och sånt men inget verkar hjälpa!

Kan du ringa och försöka få boendestöd ftån kommunen? Någon som kan vara där som stöd och vid din sida så du kan träna på att gå ut korta stunder? Har du någon nära vän som du kan prata med?

Förstår att Det är jobbigt att inte klara gå på möten. Du behöver hjälp!