Jag har gått ut gymnasiet och bor med min pappa och ett yngre syskon. Jag har runt 75 kr på mitt bankkonto och ingen sysselsättning. Jag har varit deprimerad/manisk i perioder de senaste åren och har ingen ordning på någonting, har mest festat och legat med alldeles för många personer. Ingen i min omgivning förstår mig. Jag betalar min mat och mina mediciner själv (bipolär sjukdom) så ni förstår att det börjar gå snett.
Min pappa har börjat få attityden “Jag vet inte vad jag ska ta mig till med dig längre” och “Vi får snart flytta härifrån för ekonomin håller inte länge till”. Det minsta han begär är att jag ska börja betala hyra, vilket jag självklart hade gjort om jag kunnat. Jag upplever att han stressar upp mig på gränsen till att inte vilja mer. Jag är rädd att bli utslängd/hemlös vilken dag som helst eller att han ska ta till knep som att tvinga mig ta upp kontakt med min missbrukande mamma jag inte träffat på flera år. Jag flyr hellre landet än att träffa henne – det finns skäl till det.
Jag ska träffa min farfar och ett äldre syskon imorgon – jag är rädd. Jag är extremt känslig och min farfar stressar upp mig minst lika mycket som min pappa. De har börjat gadda ihop sig mot mig. Det är även sista gången jag träffar min bror innan han flyttar långt bort.
Det känns som att mitt sista hopp är att jag blir sent antagen till någon av alla utbildningar jag sökt på högskolor/yrkeshögskolor nu under helgen. Arbetsgivare skräms iväg snarare än något annat när de ser hur desperat jag är.
Jag vill bara ha en gnutta hopp. Snälla någon, hjälp mig hitta vägen till ett värdigt liv.