Vad gör man när man inte orkar längre?

[Indigo Madivy]

Vad gör man när man faktiskt inte orkar längre? När alla områden i livet känns övermäktiga? Hur gör man för att få tillbaka kraften att orka stötta sina barn att gå till en skola där inget fungerar, fortsätta smita iväg på rasten på jobbet varje vecka för att försöka ringa och tjata på bup och förklara att ens barn mår dåligt och behöver få hjälp, hinna sköta hemundervisning med sin hemmasittare eftersom skolan inte finner någon annan pedagogisk anpassning (samtidigt som de försöker få det till att skolfrånvaron beror på mig som förälder och det faktum att vi föräldrar separerat), hinna med syskon, få ihop ekonomin i ett alltför dyr hyresrätt på bara en inkomst (man är ingen önskvärd kund för bolån hos storbankerna som ensamstående mamma med flera barn).
Jag är så trött, så slut på energi. Jag vill inte mer nu. Har ett arbete där jag hjälper andra som mår dåligt, där jag är den starka, coachande om dagarna. Om dom bara visste. I bilen hem, mellan jobbet och förskolan fantiserar jag om att snitta upp mina handleder, köra av vägen eller svälja tabletter och bara få somna in. Bara inte behöva fortsätta mera. Men jag har mina barn, så jag håller mig till att bara fantisera. Barnen är som ett hemligt heligt kontrakt på att man måste hålla sig vid liv vare sig man vill eller inte.  För deras skull, för dom har ingen annan, bara mig. Torkar tårarna innan jag springer över parkeringen in på fritids. Sist att hämta som vanligt. Dom andra har redan hämtat sina barn och hunnit med mellis och ska snart iväg med barnen på olika träningar. Jag arbetar heltid men har varken tid eller råd med det för mina barn. Det känns så jävla orättvist, spär på känslan att aldrig räcka till, vara tillräcklig.

Åh. Slå inte så hårt på dig själv. Du gör så gott du kan och det är fint att du slåss så hårt för dina barn!

Jag har inga barn så jag kan inte relatera till kraven som måste finnas utifrån att ha ett visst liv och att barnen måste göra vissa saker för att det ska se bra ut. Men jag kände så stark för dig när du skrev så vill ändå bara skriva till dig att du inte måste göra som alla andra för att det ska bli bra i slutet.

Barnen måste inte ha allt. De behöver bara dig och att du alltid gjorde ditt bästa för dom. I slutändan är det det enda dom kommer värdera när dom ser tillbaka. Att någon älskade dom och kämpade för dom så dom kan fortsätta kämpa för sig själva i sina med och motgångar som vuxna.

Om du tar bort alla förväntningar du har på dig som egentligen inte betyder något, så som barnens träning och vara sist vid hämtning t.ex, så kanske det blir lättare att hantera de andra sakerna. Barnen kommer förstå när de blir äldre.

Du är fantastisk. Och förtjänar stöttning. Det är lättare att hjälpa andra om du själv mår bra så ge dig själv en chans. Du behöver inte kämpa alla dygnets alla timmar. Hitta en stund med barnen på kvällen där ni bara är tillsammans och känn att allt ni behöver redan finns tillhands. Och så slår du på kämparglöden nästa dag igen. Tillåt dig själv vara ledsen. Men var inte ledsen för något som egentligen inte har något värde. Du är tillräcklig. ❤