vad f@n gör man??

Hej?

har tänkt och tänkt, och sökt och sökt efter ett sätt att få hjälp men det verkar som detta blir mitt sista rop på hjälp innan jag kolavippar och hamnar på en kyrkogård.

När jag var 14 år fick jag diagnosen anorexia, jag är nu 17 och kämpar fortfarande. I samband med min ätstörning utvecklade jag även ett självskadebeteende, jag började att skära mig. Endast på det senaste halvåret har jag hamnat på akuten 6 gånger av den anledningen att jag bara inte är rädd om mig själv. 4 av dem pga självmordsförsök. Efter det har jag fått diagnosen borderline. Jag har gått på mando, SCÄ, BUP öppenvård, heldygnsvård samt mellanvård, gått till 2 olika privata psykologer, haft 5 olika läkare, och listan över vårdkontakter kan göras längre. Lika lång är nog min medicin lista om inte längre….

Nu vet ni som läser detta lite om min bakgrund. Trots alla dessa vårdkontakter känner jag mig helt hjälplös. Det känns som att jag aldrig kommer kunna må bättre. För tillfället svälter jag mig delvis, delvis hetsäter, samtidigt som jag självskadar och håller på att planera hur jag ska ta livet av mig. Jag går inte i skolan heller och har därför inte så mycket vänner. Min absolut närmsta vän har gått till min mamma och berättat saker hon svor att aldrig berätta. Tror inte ni förstår hur ensam jag känner mig. Ni tänker säkert “det är ju bara att prata med någon” men jag har extremt svårt att tala om för någon alls när jag mår dåligt, den enda jag kunde prata med var denna “vännen” men eftersom hon berättat saker för min mamma vågar jag inte lita på henne längre, det skär verkligen i mitt hjärta…. har försökt att kontakta minds självmordslinje men fåt inga svar, har även försöktpå tex tjejzonen, även bris och bupakuten, vill bara ha någon att prata med men kan inte lita på någon!!!!!! snälla hjälp mig

Oj, vad jobbigt det låter! Nu var det ett tag sedan du skrev i tråden. Men jag såg den först nu, och undrar hur det är med dig idag? Märker du någon skillnad från sist du skrev här?

Att lita på andra är inte lätt. Har själv samma problem i kombination med ÄS och stunder av upplevd ensamhet. Tillit är för mig inte något som händer automatiskt utan verkar vara ganska nära knutet till övning.

Med det sagt så kan det vara svårt att mana fram tilliten på egen hand då den skapas i relation till  personen en försöker lita på. Dessutom är det ibland direkt obehagligt att försöka börja lita på någon. Det kan snabbt bli en paradox där en upplever sig vara helt låst.

Samtidigt finns det i min erfarenhet både bra och mindre bra dagar. Vissa dagar är det något lättare att försöka öva upp sin tillit än andra dagar. Det handlar ibland om tur att lyckas få övandet att ske på de bättre dagarna men det går.

 

Vad jag önskar dela med mig av är att tålamod är en stor del av resan! Jag hoppas verkligen att din situation har blivit bättre än när du skrev!