Vad är egentligen hjälp för någon som mig?

[Teal Rymuko]

Hejsan.

Det här är egentligen en jättelång historia som sträcker sig över hela mitt liv.
Ursäkta det långa utlägget, men jag förmodar att det är vanligt i sådana här trådar..

Jag har sökt hjälp tidigare angående depression. Flertalet gånger. En depression som jag själv anser mig ha haft hela mitt liv. Men jag är en “snäll” patient, så jag har aldrig tagits på allvar. Jag har heller inte tagit medicinering seriöst, då jag anser att det är att sopa problemet under mattan, och det går emot allt jag tror på (försöker leva enligt buddhistisk lära). En lösning som dåligt utrustade psykologer och läkare tar till när de inte har tillräckligt med verktyg, troligtvis p.g.a. systematiskt etablerade ekonomiska incitament, som allt annat i samhället.

Jag vågar påstå att jag är mentalt ligger en bra bit över genomsnittet och är väldigt självmedveten lyhörd och empatisk, och har alltid lyckats coacha mig själv bättre än någon omkring mig. Jag coachar min omgivning också. Igenom allt. Dessvärre fick jag lotten att födas i en släkt fylld av tragedi, och olyckor. Detta ledde mig till att omge mig med likasinnade eftersom att normala människor aldrig har kunnat ge mig någonting själsligt.

Igenom åren har jag förlorat flertalet vänner i självmord, min far dog alldeles för tidigt och plötsligt, just när jag startade min karriär och inte hade tid för familjen. Min mamma och hela min släkt (mkt liten släkt) består av alkoholister som försöker göra allt för att klara sig igenom sina smärtor.

Så till historien. Jag studerade 2013 men blev utan bostad när ett förhållande sprack. Jag flyttade hem till min mor, vilket inte fungerade. Jag fick pausa studierna ett år. Tog upp dem igen och fick avsluta studierna helt redan innan första veckan var slut. Jag hade fortfarande inte kunnat lösa min bostad, och det var tydligt att det återigen skulle bli omöjligt att fortsätta.

Här kastade jag in handduken. Jag insåg att man behöver förutsättningar för att klara av sina drömmar och mål, och jag fick för första gången möta mina gränser. Gång på gång. Jag brydde mig inte om någonting förrän jag fick lägenhet, för jag visste att ingenting fram tills dess skulle göra någon skillnad för mig iallafall.

2019 fick jag mig en lägenhet efter 7 år i bostadskö, och det blev helt perfekt. Jag kunde starta mitt liv, äntligen. Jag började snickra igen, och fick upp en vilja att blicka framåt igen. Till sist gick min kropp sönder. Jag åt inte tillräckligt, tränade inte tillräckligt. Så jag åkte på förslitningsskador i axeln. Läkarens dom blev att jag skulle behöva rehabilitera axeln löpande resten av mitt liv för att inte få återkommande smärtor. Jag insåg att det var dags att sadla om, man blir inte yngre. Jag är idag 36 år. Jag ansökte till en utbildning som kombinerade mina tidigare erfarenheter och skulle leda till en kontorstjänst. Under tiden fick jag ta ett jobb inom bemanning, vilket blev förvånansvärt bra. Men axeln blev allt sämre. Även ryggen började få sig en törn, vilket visade sig en skuleos till följd av mitt arbete. Sned axel, sned rygg.

Jag kom lyckligvis in på utbildningen, men nu började problemen jag daltar med än idag. Jag sjukskrev mig nämligen inte när jag hoppade av utbildningen 2013, och skötte min kontakt med CSN dåligt. Jag var vid den tiden redo att låta vad som helst hända, och de enda konstruktiva tankarna jag hade varje dag var: Hur ska jag få tag på mat? Vems tak ska jag sova under i natt? Jag hade 2000 kr i månaden från pappas dödsförsäkring, vilket gjorde att socialbidrag inte kom på fråga. Jag hade ju ingen hyra att betala. Inga räkningar. Jag kunde få 1300 kr utöver försäkringen om jag gjorde allt de bad om. Jag visste sedan tidigare att jag inte skulle klara av det mentalt en gång till. Att jag antagligen skulle få ett aggressionsutbrott på ett kontor eller nåt eftersom att det aldrig finns någon som hjälper den som behöver hjälp. Jag kunde inte utsätta mig själv eller andra för den risken.

Så när beskedet att jag kom in på utbildningen kom så blev jag väldigt ledsen när jag fick höra att preskriberingstiden för oavslutade studier togs bort tidigare samma år. Det innebär att jag fortsatt var tvungen att läsa upp alla de ämnen som jag inte avslutade 2013. Eller åtminstone motsvarande poäng, innan jag kunde bli berättigad csn. Så, efter 7 år skulle det strukits men år 6 beslutades det att sådant följer en för evigt. Så jag kunde inte få CSN.

Men jag gav inte upp. Jag tog kontakt med SYO och utforskade möjliga vägar framåt. Jag fick höra om Omställningsstudiestödet. Ett nytt stöd inför kommande år som var till för exakt sådana i min ålder, som behövde studera för att öka framtida jobbchanser. Eftersom att jag inte skulle kunna ta mer snickarjobb pga axeln så ansåg SYO-konsulenten att alla mina papper var på plats, att jag var precis rätt person i målgruppen.

Omställningsstudiestödet blev omåttligt populärt. Rekordmånga sökte och rekordmånga avslogs. Pengarna som skulle “räcka och bli över” enligt SYO:n. Tog slut efter andra dagen av ansökningar.

Men jag är inte helt obegåvad. Jag hade en plan B. Under höstterminen kunde jag försörja mig själv. Under vårterminen kunde jag belåna mig på annat håll.

Sen kom inflationen. Lånet blev oberäkneligt mycket dyrare än vad som kunde räknas med och jag blir nu tvungen att vända på varje krona för att få maten att gå runt. Min hund åkte givetvis på ett veterinärbesök och så vart man nollad ekonomiskt.

Vid sidan av allt det här finns det inte en enda bra saga i min närhet. Det går åt helvete för precis alla jag känner. Inte bara dem, utan för hela landet. Hela europa faktiskt. Och i och med kriget, hela världen. Vi kommer onekligen att missa alla chanser vi hade att lyckas med den gröna omställningen.

Fler pratar dagligen om självmord, och jag finns alltid där för att få dem på banan igen, om så bara för några veckor.

Här är grejen med mig… jag har varit deprimerad så länge jag kan minnas. Jag finner ingen glädje i någonting utanför mig själv. Den enda glädje jag kan känna är inför trygghet. En trygghet jag sökt hela mitt liv. Glädje för andra. För vi har alla suttit i samma båt. Delat livet med varandra, fullt ut. Jag kan idag knappt umgås med vanligt folk, för de är som halvmänniskor utan några riktiga erfarenheter kring livet. Alla söker lyckan i sakernas värld och det är uppenbart att människans vilsenhet är helt hopplös.

Så jag gjorde det till min grej att för evigt kämpa, för evigt vandra vidare, skratta döden i ansiktet och så vidare, för ingenting betyder ju egentligen något ändå. Allt är bara upplevelser, som man antingen gör till sina egna eller delar med andra. Och jag har aldrig fått ut något av upplevelser som inte delas. Då kan man lika gärna vara ensam i universum.

Jag gör ständigt saker för andra, för mitt eget jag har inte existerat på över ett årtioende. En del av mig dog där. Allt som finns kvar är min själ, i en kropp som åldras allt snabbare.

Så till min fråga… vad är egentligen hjälp?

Jag kommer att hoppa av min utbildning nu, för jag hänger inte längre med. Det är för mycket omkring mig som oroar mig just nu. Jag umgås i huvudsak med tre personer. Min mor, min farbror, och mitt ex. De betyder allt för mig och jag är uttryckligen den viktigaste personen i deras liv med. Jag vet inte vad jag ska göra istället. Jag bryr mig knappt om att bli hemlös igen, utan mer hur folk kommer att drabbas när jag varken orkar flytta mina grejer o.s.v.

Min mor mår allt sämre. Jag vet att det bara är en tidsfråga tills hon försvinner. Hon mår så dåligt så att hon inte ens vill prata med mig.

Min farbror har uttryckt sin vilja att ta livet av sig. Trots att han snart ska bli morfar, och har två barn han sällan får träffa. Jag förstår honom. Han har det inte lätt. Sjukskriven sedan en arbetsplatsolycka där han nästan förlorade livet. Men olyckas trollades bort av kommunen.

Samma med mitt ex. Hon har en kronisk sjukdom som gör att hon inte kan arbeta, så har det varit i sedan ca 2010. Till sist blev hon fuskanklagad av försäkringskassan och åbelagd att betala tillbaka miljonbelopp. Gissa vad? Hon vill också ta livet av sig.

Jag undrar därför… vad är hjälp? Jag har som sagt sökt hjälp tidigare och psykologer säger att jag är väl förtrogen med allt de kan erbjuda. Jag är insiktsfull och tänker utanför lådan. Så de tvingar mig att köpa massa piller jag inte kommer käka, för att en valid utredning ska anses pågå. Då struntar jag i det, och går min egen väg.

CSN vill inte ompröva mitt omställningsstudiestöd, och min överklagan kring mina förra studier är som att prata med en vägg. Ingen dokumentation = inga särskilda omständigheter.

Jag bara undrar… vad finns det egentligen för hjälp att få?

Jag behöver inte prata med någon. Snack har aldrig någonsin hjälpt mig. Det är jag som hjälper alla andra. Jag behöver en möjlighet, en chans. En chans som gång på gång dras undan likt en matta under mina ben.

Jag behöver INTE ramla mellan stolarna för den 111:e gången i mitt liv, nu när det betyder som mest. Men det är vad som kommer att hända. Det finns ingenting att göra. Problemet är inte i mig, problemet är ett systemfel som verkar emot sådana som mig.

För lyckas jag med dessa studier, lyckas jag landa ett jobb så kommer jag ha en tillräckligt bra lön för att låta alla mina nära och kära följa med på resan. Först DÅ kan jag bli lycklig. När jag ser att något jag bryr mig om fortfarande kommer att finnas.

Men nu är det så att jag kommer inte att lyckas. Jag är helt slut i huvudet. Jag kan inte ens titta på mina skoluppgifter innan jag tas över av total hopplöshet och ilska över att inte klara av uppgiften.

Pausar jag studierna nu kommer jag inte att ta upp dem igen, det vet jag. För problemet kommer inte vara löst då heller. Jag kommer att behöva studera med egensparade pengar som jag inte längre kan tjäna. Och antagligen kommer jag att ha ett par nära och kära mindre att dela det med iallafall.

Mitt yrkesval är en kombination av det digitala, byggbranschen samt hållbar utveckling som jag avsåg att agera eldsjäl för resten av mitt liv. Jag vill arbeta i spetsen av vårt omställningsarbete, men även där är det tydligt… det är ingen som egentligen vill. Alla vill bara åt pengarna. Staten, företagen, individen…

Jag börjar få tankar om att världen helt enkelt inte förtjänar sådana som mig.

Att världen hade sin chans att rädda sig själv, men istället agerade som en tonåring som bara ville festa.

Det värsta är att jag känner mig som en del av problemet. Jag känner mig “toxisk”. Mina problem och åsikter är så sanna så att det skrämmer vanligt folk. Sanningar som att allt vi siktar på missar målet eftersom att vi inge gör tillräckligt med uppoffringar.

Ett exempel är att vi ska energieffektivisera hus. Det kräver giftigare, mer komplexa material. Som kräver giftigare, mer komplexa industrier. Industrier som frodas, för massorna vill ju ingenting hellre än att tro att allting kommer att ordna sig.

Hela världen lever i förnekelse. Vi är redan döda om vi inte ändrar oss. Somliga av oss försöker åtminstone se till att den tiden de levde, så levde de för att göra rätt.

Så återigen.. vad kan någon överhuvudtaget hjälpa med? Jag behöver inte droger. Det här är inte en tillfällig dipp. Det är en summering av hela mitt liv.

Och det ni har läst är verkligen bara en droppe i havets djup som bär mitt namn.

Prata med någon? Hur ska man ens orka? Det är ju bevisligen helt meningslöst och leder inte till någon förändring.

Jag har förändrat mig en miljon gånger under mitt liv. Det har hållit mig vid liv de senaste 10 åren. Andra också. Men för vad? Belöningar finns inte för de mest ärofyllda av gärningar i denna värld. Faktum är att det har skytt många vänner, för de vill jaga yta.

Det finns ingen ände på eländet… och det är jag van vid. Det är bara så jag har lärt mig att livet är.
Men det finns gränser. Nu är det uppenbart att jag har problem. Och jag ser ingen väg framåt. Det tycks inte finnas någon hjälpa att få för någon som mig. Man börjar undra om det inte är dags för darwinismen att bara få fortlöpa.

Det värsta är att jag inte längre bryr mig om min egen hälsa.
Tänderna, undervikten har lett till hjärtproblem, orkeslöshet som leder till obefintlig kost och träning.
Jag var självvald missbrukare i 15 år, tills jag hoppade på utbildningen.
Jag har varit och är så pass stark att jag alltid har kunnat sluta, när jag vill och det finns en anledning.
Jag har tagit flertalet lång pauser i mitt egenvalda missbruk för att säkerställa att det är så.
Jag är idag fortsatt nykter. Dricker inte ens alkohol. Och det har till följd av mitt avbrott heller inte förekommit någon emotionell stabilitet, för det har jag inte tillåtit i mig själv.
Jag är mästaren över mitt tempel.

“Det blir bättre” undanbedes. Jag söker konstruktiva råd. En verklig väg att beträda.
Mitt problem är hopp. Jag behöver en gnista. En anledning till att fortsätta.
En väg som innebär att jag kan få nåt så enkelt som en trygghet.
Men allting faller. För alla. :

Människan finns inte längre med i beräkningen i dagens samhälle. Bara maskinen.
Det som jag har svurit att aldrig bli en del av är vad som nu tycks tvinga mig att avvika från den allmäna kursen.

Tacksam för svar, jag är tacksam för läsningar. Jag är faktiskt tacksam för precis allting. Även mina motgångar. Men nu är det så att liv står på spel, inte nödvändigtvis mitt eget. Och jag behöver resultat i livet för att förhindra det. Går dessa resultat att uppnå ens?

Vad finns det för hjälp när alla skyddsnät säger nej?

Hehe.. tråden har blivit borttagen från flertalet andra forum vid det här laget, så mina förväntningar är inte så höga. Men jag bara skrattar… humorn har alltid varit mitt vapen. Kommer nog skratta in i döden verkar det som.

<3 Tänker att “hjälp” för dig skulle väl snarare vara något som lugnade ditt inre? Som skapade långsiktig trygghet? Det är ju inte riktigt det behovet man får tillfredsställt hos terapeuter allra oftast. I terapi ska man oftast ha något problem i huvudet, liksom… Inte att problemen snarare bottnar i kassa system och strukturer som i mångt och mycket försatt en i den situationen man är i nu. I en värld priviligierad för vissa, andra inte.

Praktiska råd känns ju lite klent att ens komma med, men tänker ändock på att söka stipendium (för att få loss pengar)? Hur många poäng är det som CSN saknar för att det ska beviljas igen? Jag läste skitkurser en period för att få lån på nytt. Någon löjlig distanskurs om dinosaurier på sommaren bara för att “komma ikapp”. Tror du att du skulle orka göra det? Vissa kurser är ju enormt enkla, de kräver inte mycket av en och nivån är väldigt, väldigt låg. Alltså pausa nu studierna men läsa andra under tiden (vet inte reglerna riktigt så kolla upp så det blir rätt) för att få lån igen?

Kan också varmt rekommendera den här om du inte läst den redan. Tänkte på det du skrev om hållbarhetsfrågor:

Klimat i förändring, 7,5 hp

https://www.uu.se/utbildning/utbildningar/selma/kursplan?kpid=37710

Det är bara en bok man ska läsa. Fantastisk kurs och otroligt trevligt rakt igenom! <3 Höjdpunkten var att ha kvällsseminarium. Sällan det är så.