Hem > Forum > Hopplöshet > Utseende och inre

Utseende och inre

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 24 totalt)
23
  • Har en sån konstig känsla av att det som spelar mest roll i det här samhället är hur man ser ut. Alltså huruvida man är snygg eller inte. Och populär då. Cool som ingår i balla kretsar. Träffade en kompis med hennes barn igår och hon avslutade den träffen med att säga att jag var en underbar person. Det värmde absolut men just nu är jag så otroligt fixerad vid att vara snygg i andras ögon att jag kände att det är så typiskt att man lyckas vara det som ingen jävel egentligen bryr sig om – vid fel tidpunkter i livet. På jobbet sa chefen i fredags också att det kändes bra att arbeta med mig för att jag var så duktig. Det stämmer ju övh inte men jag ville helst ändå inte höra det utan jag ville att hon skulle säga att jag var så ”rolig och vacker”. Gud, jag har verkligen tappat det ser jag ju nu.

    Det är som att prestation inte biter på mig längre. Eller personlighetsmässiga kvaliteer.

    Jag bara känner att jag lagt i princip 20 år på personlig utveckling, akademiska meriter, volontärarbete, altruism, hjälpa andra, på att försöka må bra och nu känns det så snopet att det enda jag egentligen hade behövt vara är snygg och populär. Har alltså prioriterat bort detta med skönhet en hel del även om jag absolut hela tiden varit medveten om mitt yttre, så som man tvingas vara som kvinna i den här världen. Ständigt bedömd, värderad och betygsatt.

    Det är som att jag börjat landa i min personlighet, i kontakt med andra människor, vem jag vill vara och som jag själv tycker om att bli tillsammans med andra. Men nu känner jag mig så oattraktiv istället i mitt yttre och som att det ändå inte spelar någon större roll. Känner mig inte ens motiverad att vara underhållande för andra. Det som annars är något jag tycker gör livet värt att ens leva.

    Börjat ägna tid nu åt att boka tid hos en frisör, funderar på att bleka tänderna, köpt skönhetsprodukter mm. Usch. Jag gillar verkligen inte den här utveckligen men det känns som om jag är illa tvungen för att bli acceptad i det här samhället.

    Alltid känt mig så känslig för den yttre blicken. Speciellt kring utseende. Mamma tittade på mig under uppväxten som om jag vore en insekt. Hon äcklas så av mig och min syster. Föraktet var brutalt.

    Vad fan ska man göra?

    Jag tycker det är så synd att utseende är så viktigt. Jag har uppfattat det som att det är mycket mer ojämlikt idag än när jag var ung. Ändå pratas det ju om feminism idag. Jag mår dåligt när jag ser unga tjejer, barn, som går omkring med obekväma vuxenkläder och sminkar sig. Killarna däremot får fortfarande vara barn och klä sig bekvämt. Utan minsta krav på att vara snygga! Det är ju sjukt ojämlikt! Barndomen är en så kort tid i livet, det går ju att vara vuxen resten av livet. Utseende kravet är otroligt stressande för flickor. Varför ska de inte få se ut som barn fram till tonåren åtminstone? Leka obehindrat i bekväma kläder, precis som pojkarna? Nej, de måste vara små prinsessor som sminkar sig och pressar in kroppen i tajta jeans  Jag kan inte låta bli att reagera.

    Jag blev ledsen av din text, att du känner dig tvungen att vara snygg. Jag är säker på att du redan ser bra ut. Jag ser en person som är duktig och som inte ger upp. Därför kan jag även se att du tar hand om dig själv. Men att kraven på dig själv gör att du ser något annat. Att du inte duger utseendemässigt.

    Att din mamma äcklades av dig låter fruktansvärt, det måste satt spår. :_( Var det din stil hon inte gillade eller? Min mamma har alltid kommenterat hur jag sett ut, t ex att jag inte hade en frisyr som klädde mig eller fel kläder.. Även pappa kunde kommentera att rumpan blivit större, fast jag var högst normalviktig. Tyckte det var olämpligt att kolla in min rumpa så noga 😞

    Att  tjejer visar upp ett perfekt yttre  på Instagram gör det inte bättre. Killar verkar bedöma tjejers utseende hårdare idag än förr. Jag tycker mig ofta läsa hur de placerar tjejers utseende efter en betygsskala. Det är som att personlighet, omtänksamhet, lojalitet har noll betydelse idag.

    Jag har märkt  att killar inte kollar in mig längre. När man inte längre är fertil händer något, plötsligt är ingen intresserad. Det är faktiskt sjukt sorgligt. Samtidigt som jag känner mig lite tryggare, för som ung kände jag mig ständigt utsatt när jag var ute ensam. Det är också sorgligt med utseendet, åldrandet märks verkligen i min ålder. Det finns ingen återvändo och jag har inga pengar till operationer. Jag slås ofta av att jag inte har något värde för någon och att jag kanske skulle ha det om jag bara var 15 år yngre.

    Trådstartaren

    Stort tack för dina ord! <3

    Det är hemskt verkligen hur samhällsutvecklingen blivit.. Är sånt här som får en att bara vilja dra iväg och glömma bort civilsationen, och de sjuka idealen som förmodligen några kåta gubbar skapat från början.

    Mamma gillade helt enkelt inte våra utseenden. Ansikten. Tror hon upplevde det som förnedrande att vi som tonåringar inte längre var lika söta och bedårande så hon kunde visa upp oss för andra. Skryta med. Som att vi alltid varit en förlängning av henne själv.

    Det där med ålder är också så knäppt. Tänker ofta på att ju äldre man blir desto tryggare i sig själv är man oftast. Med den typen av bekvämlighet blir man även modigare och därmed sensuell, tänker jag. Alltså att en kvinna i medelåldern borde vara sexigare än någonsin!

    Usch, vad ska vi göra? <3

    Det är kanske en naturlag att man blir mer osynlig för det motsatta könet med åren,men det är likadant för killar och män.Personligen har jag varit ganska osynlig hela livet och har lärt mej att acceptera det.Men ligger ens värde verkligen i hur mycket uppmärksamhet man får från andra?Människor som lever på sitt utseende tenderar att bli ganska ointressanta,eftersom de inte behöver anstränga sej att utveckla en intressant personlighet.Det är åtminstone min erfarenhet.När utseendet sen försvinner,så står de där med ingenting att erbjuda.Egentligen är det väl det som är sorgligt.

    Trådstartaren

    <3 Kanske litegrann att ett utseende man trivs med ger självförtroende som gör att man vågar vara sig själv betydligt mer avslappnat? Alltså visa sin personlighet och sin inre värld lättare? Om jag går runt och är osäker på mitt yttre tar det många gånger så mycket kraft att jag inte kan vara avslappnad sedan i min personlighet.

    Håller med om att det är något sjukt att se sitt värde i förhållande till uppmärksamheten från andra människor. Det kan också bli deprimerande när det blir så; man får uppmärksamhet av folk men inombords mår man sämre än någonsin så det spelar ändå ingen roll i slutändan. Då vill man i stället att folk ska bekräfta ens inre värld och behov. Bli sedd för den man är på djupet.

    Skräcken är väl att man har varken en spännande personlighet som utvecklats, eller ett snyggt yttre att ha roligt med. Man är just ingenting.

    Kommit fram iaf till att jag vill ha en partner som inte är särskilt utseendefixerad för det blir för traumatiskt för mig att känna det här kravet – som ju sällan går att göra så mycket åt, ärligt talat.

    Tack själv! ❤️

    Ja då förstår jag. Så sorgligt att föräldrar ser så på sina barn som dockor, ägodelar som man kan styra.

    Ja exakt det borde ju vara intressantare med en äldre kvinna som lämnat diverse ostadiga  beteenden bakom sig och utvecklats och mognat. Och vet vad hon vill. Men ändå väljer ju de flesta män i min ålder en mycket yngre kvinna.

    Vi är flockdjur så att bli sedd av andra är en del man behöver för att må bra. Att känna sig behövd och älskad. Jag personligen har inget behov av uppmärksamhet per se, jag söker inget sådant och lever anonymt och ensamt. Men jag behöver åtminstone en person som står mig nära och som jag är viktig för. Och det kräver att jag på något sätt kan nå ut. När jag hade någon nära i mitt vardagsliv mådde jag betydligt bättre, hade lindrigare fysiska smärtor och färre ångestpåslag.

    I vår kultur är det så viktigt att stå på egna ben. Nästan så man ska skämmas för att man är eller vill vara beroende av någon annan.

    Trådstartaren

    Läste någonstans att män kan välja yngre kvinnor eftersom dessa fortfarande inte blivit liksom påverkade och sargade av livet. Kände mig så himla träffad av det. Det där oförstörda energin yngre människor har måste vara attraktiv. En annan har ju levt ett jävligt hårt liv och är absolut inte ”oskuld” i den bemärkelsen, haha. Nu har jag väl inte haft några rosa glasögon på mig sedan urminnestider och det spårade ur hemma men det var något i den beskrivningen som fick mig att känna mig liksom förbrukad. Jag har sett för mycket. Jag vet för mycket om livet. Relationer. Människorna. Önskar mig vara mer ”ren”. Det är inte så att jag har svårt att gilla människor, tvärtom, jag tycker om folk i regel. Men jag känner mig ofta så problematisk, att jag har så mycket problem i mitt liv, och det förstår jag ju inte är så attraktivt. Med ett snyggt utseende hade jag kanske kunnat kompensa för detta. Har en kompis som är assnygg men faktiskt helt fucked up i sin personlighet. Det verkar ändå fungera för henne att träffa killar. De verkar inte direkt bry sig. En annan är min lillasyster som också ser väldigt bra ut, vacker, hon är ärligt talat ganska pantad, men det spelar heller ingen roll. Ja the list goes on. Bara känner mig lite bitter att utseende slår ut så mycket. Och dessutom är det ju en gratisprodukt också, så att säga. Man föds bara på ett visst sätt. Det krävs inte ens någon ansträngning.

    Oh ja, killar gillar oförstörda tjejer, helst utan något bagage. Gud nåde om de har det minsta av något neurotiskt drag..Det ska helst vara en tjej som springer lycklig på en sommaräng utan ett bekymmer i världen. Sedan är de yngre tjejerna mer lättpåverkade och lättare att styra. Kanske ser de upp till honom också.

    Jag själv har inget emot en man med ett bagage, då länge han är medveten om det och vill utvecklas. Människor som gått igenom svåra saker i livet är mycket mer intressanta att umgås med.

    Visst är det så att de med mer fördelaktiga utseenden har lättare att locka till sig en partner även om de inte har en så intressant personlighet. Så är det ju. Och de har även lättare att få anställning och göra karriär. Det som kallas Haloeffekten. Så det är helt klart lättare att vara född snygg. Särskilt om man dessutom har bra självkänsla.

    Ja så känner jag också att jag är förbrukad. Sett för mycket. Jag har inte längre en ren, fräsch blick på omvärlden. Tyvärr gillar jag inte så många heller…men när jag gör det är det ändå aldrig ömsesidigt.

    Trådstartaren

    Håller med om det, har man något lite neurotiskt drag blir man lätt anklagad för att ha borderline och vara typ en kaninkokerska. Det är den absolut värsta kategorin män, enligt min mening. De har gjort mig så sömnig genom åren. Nästan allt behöver man förklara för dessa om ett mänskligt (oftast normalt) inre, känns det som.

    Kanske det här bara bottnar i att jag är så trött på att kämpa? Önskade att något kom gratis för en gångs skull? Har slitit som ett djur för att inte vara splittrad, för att allmänt hålla relationer vid liv, ta hand om närstående som behövt extremt mycket stöd osv. Samt detta med att själv lyckas utvecklas, ha en charmig personlighet, fixa sig utbildning och jag vet inte allt. Att som grädde på moset behöva vara snygg också känns nästan övermäktigt i sammanhanget. Som att energin är slut för att nå mer. Som jag förstått det ägnar folk ganska mycket av sin tid på skönhet? Alltså när jag tänkt på personlig utveckling, analyserat mig själv och andra, den inre resan, då har istället folk ansträngt sig för att kanske gå till en frisör? Testat nya sminkstilar? Lägger upp bilder på sociala medier? Lite sådan är min känsla. Jag har inte brytt mig särskilt mycket och nu kanske jag också blivit för gammal. Usch, så deppigt detta blev, haha.

    Vill du säga varför du inte gillar så många människor? Minns att vi skrivit lite om det tidigare men friskar gärna upp minnet!

    Ja det har jag också upplevt att bli anklagad som värsta kaninkokerskan när jag dejtat,  bara för att man blev ledsen över något eller undrar varför han måste dejta andra om han säger att han gillar mig, normala saker enligt mig.

    Ja det är nog vanligt att bättra på utseendet när man mår dåligt, typ gå till frisören, köpa nya kläder och smink som en tröst. Är nog vanligare att folk som är yngre lägger ut bilder på resultatet, själv har jag aldrig gjort det. Känns som den världen är helt främmande för mig. Jag vill bara att den som står mig nära ska se mig, har ingen vilja att folk jag inte känner ska bedöma mig. Helst skulle jag vilja bo på landet med någon som står mig nära, där det knappt finns andra människor.

    Nu i sommar gjorde jag en resa till ett ställe där ett par utan barn  bor exakt som jag skulle vilja. Det var helt tyst, bara skog och en sjö runt omkring. Jag blev lycklig bara av att vara där. Långt från civilisationen.

    Anledningen till att jag inte gillar andra är många. Ofta är det värderingarna som är så olika. Som att vi lever i helt olika världar. Jag är receptiv och reflekterande, de flesta kör bara på i livet och vill bara passa in till vilket pris som helst, utan att tänka på konsekvenser för natur och djurliv, miljön osv. De blundar för stora problem i samhället. Mycket går inte ens att prata om för man måste tänka exakt som alla andra. Jag är mer öppen i min kommunikation än de flesta.

    Mycket av idag verkar handla om fasad, som det du tog upp om utseendet. Karriär är också något alla pratar om och det är helt främmande för mig och det var inte viktigt bland dem jag växte upp med heller. Världen har förändrats drastiskt och jag kan inte stänga av så som man bör göra.

    Trådstartaren

    <3 Det är ett intressant ämne vad man ogillar hos andra, tycker jag. Funderat på det vilka som man kan ha svårt för och varför. För mig handlar det oftast om beteenden, att jag irriterar mig på folk. Å andra sidan tänker jag på detta med personer som lägger ut snygga bilder på sig själva, är det legitimt att döma ut dem för det? Tycker det också känns lite intolerant och säger förmodligen mer om mig. Avundsjuka spelar in till viss del. Önskar jag också innerst inne att jag var lika snygg och lättsam som kunde må bra genom en sådan livsstil? Förmodligen är det så. Ska försöka se på de här personerna med liksom ett öppet sinne. Inspiration kanske. Har så lätt för att vilja skapa liksom mystik, djup, intimitet i alla möjliga relationer men nu lever vi ett sånt här lite mer ytligt samhälle och jag ska verkligen försöka ta ut guldkornen ur det också.

    Jag ville inte visa upp mig ens när jag var 20 och vägde 52 kg. Jag förstår inte varför en kropp skulle vara intressant för allmänheten att kolla på över huvud taget. För mig är det extremt ytligt och obegripligt. Har aldrig velat ha min kropp till allmän beskådan. Att vara ett sexobjekt är det sista jag vill.  När jag var ung var det bara jobbigt när män kollade in kroppen. Jag mådde verkligen dåligt av det, jag ville alltid att folk skulle se vem jag var. Ingen kille var någonsin intresserad av min person, det jag längtade till.

    Bra att du klarar ta guldkornen ur det här ytliga samhället. Jag som är äldre har svårare att se tjusningen i det, tyvärr. Jag tycker det är en skrämmande utveckling. Många unga får ätstörningar och att de känner sig tvungna att spruta in främmande ämnen i kroppen för att duga och aldrig tycker de är tillräckligt fina som de är. Att företag och kåta gubbar profiterar på unga flickors osäkerhet är fanimej bedrövligt.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 24 totalt)
23

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.