Hem > Forum > Hopplöshet > Utmattningsdepression, självmordstankar som jag nu har fullständig plan på…

Utmattningsdepression, självmordstankar som jag nu har fullständig plan på…

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Konstigt att skriva här, men jag är desperat! Efter ett ex antal år med min makes hjärnblödning, sedan nu stroke, så bär jag inte längre…😔 Jag brukar ha tio bollar i luften, men för två och ett halvt år sen brakade allt. Jag dras med utmattning, depression, ångest, svåra sömnproblem, arbetsgivare som inte stöttar, värk i kroppen, klåda pga stress mm mm…för att tillägga mitt dåliga samvete att jag inte var stark nu när jag behövde det, nu brakade jag fullständigt istället…. Min historia är lång sen 20 år tillbaka, men nu får jag ”hjälp”. Har en underbar terapeut, personligt ombud som läser av mig direkt samt nu fast läkare på vc (den 6:e i ordningen). Han har skickat remiss till psyk, men fick tillbaka att jag behövde nog inte, bara annan utredning!!! Nytt läkarbesök idag, han gjorde en fullständig hälsoundersökning på mig, både neurotisk och infektion mm mm, ny remiss med total utredning före med massor av prover (regler om hur många gånger som vc ska ta hos terapeut är 10-15 ggr, sen är det förbrukat, psyk som gäller…jag har nu totalt 58!!! besök hos terapeut)

    Jag kämpar, vill ha en återställningsknapp, NU, NYSS! Provat arbetstränat på mitt jobb tre gånger, men kraschat flera gånger under dessa omgångar. Ledningsgruppen ser inte eller förstår min situation…. Dom är vana att jag är överallt och stor kunskap med stora befogenheter (som jag inte hade betalt för, men för jag var intresserad och vill utmana och trivdes i min roll och kunskapstörst…)

    Problemet är min make, träffades -90, gifte oss -96 och sonen kom -97 (provrör). Jag vägrar lämna honom pga sjukdom, älskar honom än, vi kämpar varje dag. Man ser inte på honom att han har skador idag, såvida man inte kände honom innan (4 proppar i lillhjärnan, -96 hjärnblödning i lillhjärnan) MEN!!! Han förstår inte vad jag går igenom, jag var ju stark förr, han har ju riktiga skador som syns på röntgen och jag har bara psykiskt mm mm mm

    Äsch va jag skriver… jag försöker ringa jourer, akut, linjer mm, men har bara kommit fram EN gång…. Jag ger nu upp!! Har försökt förr, men nu vill jag bara försvinna… Jag har hittat plats, hur, vilket sätt att gömma mig, vilka tabletter, hur jag ska dölja mig, fick allt klart för mig idag!

    Min man förstår mig inte, sonen har det bra, bor 70 mil härifrån nu med flickvän och livet fungerar utmärkt för min älskade son! Han kommer förstå en del, men det känns jobbigt… sen är nog mina vifflar, Åke och Nisse, två chihuahuakillar på ett och ett halvt år, och dom är MINA killar, vill gärna ha med dom, för att inte belasta min man….😔

    Snälla håll ut det finns en ljusning längre fram. En hemsk historia du varit med om och jag tror du skulle behöva lite ensamtid och komma ifrån allt hur mycket du än älskar din make så är det nog en belastning psykiskt för dig. Du har gjort ett strålande arbete med din make men nu måste du arbeta med dig själv. Du är också viktig och måste vara stark för dina barns skull och dina vovvar så snälla gör inget det kommer bli bättre det kan inte alltid vara nattsvart. Kram

    Avatar

    Efter ett ex antal år med min makes hjärnblödning, sedan nu stroke, så bär jag inte längre…😔 Jag brukar ha tio bollar i luften, men för två och ett halvt år sen brakade allt. Jag dras med utmattning, depression, ångest, svåra sömnproblem, arbetsgivare som inte stöttar, värk i kroppen, klåda pga stress mm mm…för att tillägga mitt dåliga samvete att jag inte var stark nu när jag behövde det, nu brakade jag fullständigt istället….

    Jag är anhörig till strokedrabbade – min far var skadad i tio år innan han dog och nu är min systerdotter drabbad. Hon fick en stroke för 8 år sedan och har fått svåra hjärnskador som inte är så uppenbara eftersom hon rör sig ganska obehindrad och inte har fått någon halvsidighet.

    Det här med att en person ska klara av hela världen med de drabbades anklagelser  och oförstående känner jag oxå igen. Min fundering är om du har kontakt med någon anhörig grupp? Det är något som jag själv tycker är bra när man kan prata med folk som vet hur man har det…

    Sköter du din man helt själv eller har du någon avlastning… kommer du hemifrån utan att behöva ha dåligt samvete…

    Det där med 10 bollar i luften känner jag igen – själv brände jag ut mig när min far fick sin stroke. Av texten att döma är du nära samma resa själv. Det är svårt att undvika när en anhörig kräver att det hela tiden är den här enda personen som ska göra saker för dem…

    Du behöver få hjälp att få avlastning från din man – även om  det kanske inte består i hjälp i det praktiska om din man är uppe och går och klarar sig själv men för att komma i från. Stroke patienter har ju ofta ångest och har svårt att vara ensamma – beteer sig aggressivt och gråter om vart annat.

    Jag tolkar det som att du har en bra kontakt med en kurator – kanske du kan få tips och hjälp från denne om hur du ska få mer hjälp.

    Sedan är det ju den här no no -frågan – ska du vara gift med din man längre? Man kan ju stanna kvar för att man är solidarisk med den personen som man gifte sig med och själv gå under för att det som blev efter stroken är en ny person som sakta kväver en med sina krav…

    Känns oxå som du har många bra saker i ditt liv – men jag uppfattar det som du är väldigt ensam om din man? stämmer det?

    Att skriva här är nog ett första steg för att få avstånd till det som händer i ditt liv

    Jag prenumererar på ditt flöde så jag läser alla inslag och svarar på dem som du skriver…

    // KRAM

     

     

     

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.