Jag har mått dåligt från och till, mer eller mindre så länge jag kan minnas. Jag var ett otroligt oroligt barn. Det var först under gymnasiet jag ingås att jag hade haft ångest under alla dessa år och inte långt senare kom panikångesten. Jag har även varit deprimerad och haft ett självskadebeteende.
I Lördags nådde jag mitt första delmål på 50 dagar utan självskadad. Men idag är det tufft…. Att någonsin må bra känns så långt borta. Allt känns hopplöst. Känns som jag lever mer för andra än för mig själv och försvinner jag, skulle någon då genuint bry sig? Jag vet att jag är ett heltidsjobb att vara runt och ärligt känns det som om allt skulle vara bättre om jag bara inte fanns.
Jag har gått i terapi utan framsteg, har många gånger fått höra att jag ser för välvårdad och söt ut för att kunna vara sjuk så har antingen blivit nekad och har jag väl fått chansen till hjälp känns det inte som om jag tas seriöst.
Denna text blev rörig och kanske inte helt sammanhängande, det är bara tufft idag. Inte lämnat sängen, ångest och vill bara försvinna.
