Hem > Forum > Hopplöshet > Trött på allt
Trött på allt
-
Avregistrerad användare
Hej,
Jag tycker att mitt liv känns så hopplöst. Det är på sätt och vis lite konstigt då stora delar är bra. Vi har inga ekonomiska problem och bor i en fin villa. Jag har fru och fyra barn där den äldsta går i högstadiet.
Huvudproblemet är att det är för stressigt med jobb och föräldrarskapet. Jag och frun kan inte kommunicera för att uttrycka det objektivt. Med ett av barnen har vi NPF problematik som har vart väldigt krävande.
Samtidigt med alla problem som jag måste hantera så har jag fått allt svårare att verka effektivt på jobbet vilket jag har blivit informerad om.
Jag ser ingen utväg och känner att inget längre spelar någon roll. Av Minds 14 självmordspunkter uppfyller jag 11. Jag har börjat gå till en psykolog.
Låter som en tuff situation! Du är stark som först och främst insett att du inte mår bra och behöver hjälp, och sedan också sökt hjälp hos en psykolog. Hur många gånger har du hunnit träffa psykologen? Har du mått dåligt under en längre tid, eller är det något som kommit nyligen? Du får gärna berätta mer, jag finns här och lyssnar. <33
Avregistrerad användare TrådstartarenHej och tack så mycket. Det känns som det har gått långsamt utför under många år när vi har hamnat in i bara konstigare situationer hela tiden. Oftast är det jag som alltid ska vara det yttersta skyddsnätet och få alltinga att fungera någorlunda. Min fru är bra på att kicka igång saker men missar alltid att räkna ut konsekvenserna och att avsluta. Det frustrerande är att hon kan tycka att saker folk exempelvis gör i programmet Lyxfällan är galna samtidigt som hon gör samma saker själv.
Jag har flera gånger talat om vi inte kan ha det som vi har det men hon sty och ställer så mycket att vi kommer inte frammåt. Huset är överfullt med prylar som hon inte kan göra sig av med. Det är inte min analys utan något andra som känner oss instämmer i. Dessvärre vägrar hon ha någon som helst typ av pardialog då hon menar att sånt inte hjälper.
Jag kan nog fortsätta ganska länge men situationen är galen. I somras kulminerade det och det var då jag började gå till psykolog. Det upplevde hon som ett svek samtidigt som hon verkar tycka att det är bra nu.
Det jag tycker är oroande är att mina tankar allt djupare börjar känna för döden som en räddningsdörr ut från allt; något som alltid går att ta till om det verkligen inte går mer. Jag har även börjat fundera på hur som känns som den stora frågan.
Jag ska snart träffa en läkare. Jag funderar på att föreslå utskrivning av piller mot depression. Jag har försökt att komma igång med att springa för att må bättre mentalt och fysiskt men har problem att hinna.
Tack så mycket om du orkade läsa allt.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.