Total hopplöshet och ingen förstår

[Pink Hufehe]

jag känner mig bara till besvär när jag pratar om såna här problem, får ingen förståelse från någon känns det som. Känns dock lättare att ventilera på nätet.

Totalt ärligt talat så lever både jag och min mor i ”abusive” förhållanden med vår partner, jag med min pojkvän ,och hon med  sin man ( min far)

min mammas relation handlar om psykisk misshandel som bryter ner henne och gör henne jätteledsen, verbal misshandel, osv.

min  relation är allvarligare  på det sättet att det handlar om missbruk och en människa som är kapabel att döda sin flickvän( han är inte fysisk längre då han suttit inne för det och lärt sig att då blir han inlåst ) men han har hotat att slå mig under påverkat tillstånd( droger ,ej alkohol), och sagt när vi låg i sängen tillsammans: ”här ska det sitta en kula ”och pekade med fingret på min tinning ..skämt eller inte det är helt oacceptabelt.

jag är så jävla trött på att det är problem vart jag än vänder. Och även reaktionerna man får när man skriver om sånt här på nätet, och ja jag har pratat med en psykolog ansikte mot ansikte(ej Skype utan riktiga möten) och tyckte det var oerhört traumatiskt satt bara och grät kunde knappt prata det var fruktansvärt obekvämt så det gör jag inte igen och ja jag har provat många gånger men det är inget för mig.

Vad kan jag göra.. just nu väntar jag på att min far ska gå bort så mamma äntligen blir fri, dem vägrar skilja sig ingen av dem är lycklig men ingen talar om skilsmässa någonsin. Ibland tror jag att dem vill skada mig på nåt sätt, att dem skådespelar. Inget jävla bra skämt isåfall liksom. Men det tror jag inte egentligen det är bara en tanke som jag får ibland.

Jag vill att alla ska må bra och ha det bra som jag bryr mig om / har i min närhet, men så är det inte, även mitt syskon har stora problem på sitt håll. Och jag har det inte heller bra. Ibland skulle man vilja döda de personer som förstör ens liv. Bara ta ett gevär och skjuta dem i huvudet . Men var hamnar jag då? Jo i fängelse . Så att ta saken i egna händer det går inte.

lämna bara lämna bara lämna bara JÄVLA IDIOT som tänker det alltså verkligen!!!!!!! Kom tillbaka med din åsikt när du varit med om exakt och då menar jag exakt samma sak för då skulle Du förstå. Är så förbannat trött på uppfuckade jävla äckel!!!

Jag vill bara ha nån att prata med antar jag alltså ,skriva med ,rättare sagt.

 

[Azure Mybosy]

Dina föräldrars relation kan du kanske inte göra så mycket åt. Lägg ner det nu. Du har egna problem. Gå. Nej spring från det förhållande du har. Kvinnojour. Vänner. Släktingar. Vad som helst. GÅ. TA HJÄLP.

[Azure Mybosy]

Förstår faktiskt och varit med om en hel del..

Pink Hufehe skrev:

jag känner mig bara till besvär när jag pratar om såna här problem, får ingen förståelse från någon känns det som. Känns dock lättare att ventilera på nätet. Totalt ärligt talat så lever både jag och min mor i ”abusive” förhållanden med vår partner, jag med min pojkvän ,och hon med sin man ( min far) min mammas relation handlar om psykisk misshandel som bryter ner henne och gör henne jätteledsen, verbal misshandel, osv. min relation är allvarligare på det sättet att det handlar om missbruk och en människa som är kapabel att döda sin flickvän( han är inte fysisk längre då han suttit inne för det och lärt sig att då blir han inlåst ) men han har hotat att slå mig under påverkat tillstånd( droger ,ej alkohol), och sagt när vi låg i sängen tillsammans: ”här ska det sitta en kula ”och pekade med fingret på min tinning ..skämt eller inte det är helt oacceptabelt. jag är så jävla trött på att det är problem vart jag än vänder. Och även reaktionerna man får när man skriver om sånt här på nätet, och ja jag har pratat med en psykolog ansikte mot ansikte(ej Skype utan riktiga möten) och tyckte det var oerhört traumatiskt satt bara och grät kunde knappt prata det var fruktansvärt obekvämt så det gör jag inte igen och ja jag har provat många gånger men det är inget för mig. Vad kan jag göra.. just nu väntar jag på att min far ska gå bort så mamma äntligen blir fri, dem vägrar skilja sig ingen av dem är lycklig men ingen talar om skilsmässa någonsin. Ibland tror jag att dem vill skada mig på nåt sätt, att dem skådespelar. Inget jävla bra skämt isåfall liksom. Men det tror jag inte egentligen det är bara en tanke som jag får ibland. Jag vill att alla ska må bra och ha det bra som jag bryr mig om / har i min närhet, men så är det inte, även mitt syskon har stora problem på sitt håll. Och jag har det inte heller bra. Jag vill bara ha nån att prata med antar jag alltså ,skriva med ,rättare sagt.

Hej poängen med terapier och psykologer är att man SKA gråta och få ur sig känslorna. Ha känslorna kvar inom sig är inte bra. Jag vet, hade känslorna instängda i mig själv i 40 år. Det knäckte mig totalt, så illa att jag blev suicid. När jag sedan blev öppen efter 40 så blev allt lättare när jag kunde prata om saker.
Man kan kombinera prat med professionella och en bra vän eller släkting. Har man ingen vän eller släkting att prata med som majoriteten av alla som har det tufft inte har så återstår bara professionell hjälp.

I ditt fall finns det dessutom kvinnojourer och organisationer som hjälper kvinnor som lever i förhållanden som är våldsamma. Dem kan hjälpa dig ta dig ur ett sådant förhållande. Men du måste gå på dina terapier, annars kan du inte bearbeta någonting. Gråta är en del i sin rehabilitering, det är ingen skam att gråta, det är en styrka! Prata med någon på Mind eller inom psykiatrin så kan dem hjälpa dig kontakta en sådan Kvinnoorganisation.