Jag har inte själv varit i kontakt med psykiatrin, men jag har hört den här historien några gånger här i forumet nu. Vad frustrerande det måste vara att åka någonstans för att få hjälp, och hamna i en situation som känns ännu värre! Det är inte ditt fel att du hamnat där du är. Det låter verkligen som att du testat alla vägar du kunnat hitta. Förstod jag rätt att du inte får träffa en fast läkare face-to-face?
Såna här historier är vanliga inom psykiatrin och ingen verkar bry sig att det är relativt vanligt att anställda utsätter utsatta patienter med kränkningar och destruktivt bemötande. Detta kopplat till att de skyddsnät som ska hjälpa till och ge stöd såsom patientnämnden och IVO inte fungerar gör att man förstör många utsatta och helt oskyldiga personers liv, hälsa och värdighet.
Detta måste förändras och det bästa man kan göra är att normalisera att få prata om det. Därför uppmuntrar jag alla som har blivit utsatta för kränkningar i psykvården att prata och dela med sig om sina historier. Sålänge det är tyst kommer bara kränkningarna att fortsätta. Vi behöver riktigt stöd med fokus på resultat men det kommer aldrig ske sålänge vi tystas ner och viftas bort.
Jag får träffa en fast läkare face-to-face men det tog 4 år på samma avdelning innan jag fick en fast läkare. Innan det så bollades jag mellan olika läkare, de flesta bara en gång. Det tog 2 och ett halvt år innan jag fick en fast vårdkontakt som precis som läkarna aldrig bemöter det man pratar om. I flera möten så sägs det inte ett endaste ord från de anställda. De bara sitter där med en sur min hela mötet… Det tog fem(!) år innan vi gjorde en vårdplan som är pytteliten och inte genomtänkt alls…
Den läkaren jag träffat sen ett år tillbaka, en överläkare som ska sluta efter sommaren och bli någon slags regionchef, är den första som faktiskt pratar med en sålänge samtalet inte handlar om kränkningarna. Han undviker alla samtal om hur skadligt bemötandet på avdelningen är och sitter mest och gör en massa asociala knep såsom att göra en massa störande ljud med munnen när jag tar försöker prata om kränkningarna, eller sura miner och flämtande när jag säger något han inte vill att jag pratar om.
Han och enhetschefen vill helt enkelt inte ge något sken av att kränkningar försiggår och undviker därför att skapa en dialog. Står jag på mig så svarar han bara med en massa logiska fallasier. Halmgubben och cirkelresonemang är de vanligaste de använder sig av. Han försökte tidigare med gaslighting när han försökte övertyga mig att kränkningarna bara är inbillningar men när jag svarade att det finns bevis så släppte han på den taktiken men fortsätter uttrycka sig i journalen att det bara är mina upplevelser och inte mer än så.
Senaste mötet var för bara en vecka sen och vi pratade enbart om kränkningarna i en och en halv timme och allt han sysslade med var ursäkter, bortförklaringar, handviftande osv och bemötte inte ett endaste av av mina uttalanden rakt på. Några förklaringar kommer han aldrig med. Varför skulle han det? Vi vet båda två att han ljuger och inte har några förklaringar att backa upp sina ståndpunkter med så fokusen ligger i att göra det så svårt för mig att kunna lyfta fram mina. Han är en tränad expert på att ljuga och förhala, det är det ingen tvekan om.
Han försöker dock skapa en god relation mellan oss men enbart på hans villkor och därför fungerar det inte. Man kan inte behandla en patient medans man samtidigt ignorerar och förminskar patientens problematik för att det inte gynnar avdelningen… Jag respekterar inte sånt oärligt beteende och litar inte på personer som håller mobbare och korrupta statsanställda om ryggen. Sånt beteende har inget i psykiatrin att göra.
Jag håller med om att jag behöver en bra vårdkontakt face-to-face som faktiskt stöttar en och lyssnar på en, inte en dålig kontakt som förminskar och ljuger. Men det bästa jag kan få är nog en online-läkare eller online-psykolog men den jag pratade med sist ansåg att det är viktigt att jag får bra stöd face-to-face och inte online.
