Det har hänt flera gånger att jag har kontaktat en kvinnojour för att jag har blivit utsatt för våld pågrund av min psykiska sjukdom. Som alla kvinnor försöker jag hålla en god ton och inte gripas av panik. Men på kvinnojouren vill dem inte prata med mig och hänvisar mig till en psykolog. Det får mig att känna mig jättediskriminerad. Det är inte bara en gång jag har ringt.
En liknande situation hände när en kurrator på kvinnokliniken verkade äcklas av mig när jag hade blivit utsatt för ett jobbigt sex, där han bankade mitt huvud i sängen.
Jag upplevde en gång sexuella trakasserier av en man jämt och andra jobbiga saker. Problemet var att jag mådde väldigt dåligt redan och hade kanske svårt att avgöra om jag mindes rätt. Men jag fick inte så mycket respekt av min psykolog upplevde jag. Det kändes som att jag fick säga till mina kompisar att jag hade berättat fel information och bara mått dåligt. För nu har jag en bättre medicin. Mediciner kan väl bluffa tror jag då.
Jag känner att jag verkligen inte kan försvara mig själv längre, även om jag har en bra närvaro och bra minne. Men jag är en tänkande människa som är rädd att män ska hata mig till varje pris. Som att göra mig till den brottsling jag inte är. Jag är snäll som ett lamm egentligen och min kompis som är masterstudent säger att jag är väldigt smart, men vill säga ifrån att jag är missnöjd över våldet som alla andra.
Den kompisen är den enda förresten jag kan ha en feministisk diskussion med och kunna vara öppen om min sjukdom utan att dömas. Andra feminister som ser strukturer verkar ha övergett mig för status. Ibland undrar jag om det beror på att fel män närmar sig mig och tar ifrån allt jag har. Som vänner, arbete, högre studier och gör min vård sämre.
Jag drömmer om den perfekta mannen där mitt krav är att han ska vara snäll och likasinnad. Men när vänner överger mig för något jag inte anar om, så blir jag ensam. Sedan hjälper det inte att kvinnor som bär denna diagnos som jag blir dissade av kvinnojouren, kvinnokliniken och en gång av min psykolog. Jag vet ibland inte ens vem jag är längre och orkar inte jobba pågrund av depressioner pågrund av tidigare medicinskt våld och män.
