Förlåt för att jag skriver igen, jag behöver bara få ur mig mina tankar… och det finns ingen att prata med.
Jag märker att jag börjar ta farväl. När jag pratar med mina barn ibland så försöker jag säga sådant som de ska kunna ha nytta av när jag är borta, livssanningar på något sätt. Att de ska tänka på vilken sorts människor de vill vara, och så där. Att få ur mig det, så att jag inte har det osagt.
Det är ju ett tag kvar tills när jag har tänkt försvinna, flera år men ändå… ibland känns det som att jag inte kommer orka hålla ut och jag blir mer och mer bekväm med tanken på att dö, och det känns så befriande. Livet är så tungt och ibland är det så svårt att orka, och jag gömmer ju hur jag mår för alla. Och ja, jag har försökt att berätta men de jag öppnat mig för har antingen inte brytt sig eller sagt rent ut att de inte orkar ta emot mina bekymmer.
Så nu håller jag allt för mig själv och försöker att inte visa något av mitt mörker utåt. Utåt är jag glad och trevlig, går till jobbet och håller ordning på allt med familjen, och på insidan är jag redan död.
