Ligger vaken och tankarna bara snurrar. Ensamheten jag känner är obeskrivlig. Hopplösheten och uppgivenhet jag känner är inget jag önskan någon.
För två år sen polisanmälde soc min pappa pga saker jag berättade. Det ledde till polisförhör och åtal mot honom. Jag var målsägande. Sexuellt ofredande var brottsrubriceringen. Ett år senare var det dags för rättegång i tingsrätten. Pappa dömdes till skadestånd till mig på ca 60 000kr, betalning av rättegångskostnader till staten ca 50 000kr, villkorlig frigivning med samhällstjänst 75 timmar. Han överklagade och ett år senare, för tre veckor sen var det rättegång i hovrätten. Pappa friades på alla punkter. Pga hovrätten ansåg att han sov när han utförde övergreppen. Hur kan de bevisa att han sov? Jag hade tre olika vittnen som mottagit min berättelse både i text och muntligt. Men från att ha dömts av en enig rätt i tingsrätten friades han av en enig rätt i hovrätten. Hur? Jo, för att de anser att han sov. Det är ett skämt. Jag blir så arg. Jag har kämpat och kämpat i två år bara för att allt ska ha varit förgäves och han kan leva sitt liv precis som han vill. Men jag då? Jag är så förkrossad och har ingen som stöd. Hela hans sida av släkten har vänts sig emot mig. Jag har inga vänner att prata med och min psykolog har precis slutat, veckan innan domen från hovrätten kom. Jag mår så dåligt.
Hur vet jag att livet är värt att leva? Sveriges rättssystem sviker gång på gång offer som gör allt för att få sin förövare dömd. Det känns meningslöst att ens anmäla och jag vet att jag inte är den enda som känner såhär. För fyra år sen anmälde min mamma min ex-pojkvän som våldtog mig konstant under fyra månader. Men den anmälan togs inte ens upp av polisen pga förövaren var 14 år vid händelserna. Sverige är ett skämt. Varför ska 14 åriga pojkar kunna våldta tjejer utan konsekvenser? Varför ska 50 åriga gubbar få tafsa på tjejer utan konsekvenser? Hur kan Sverige fungera såhär? I mitt fall med min pappa fanns så mycket bevis, bilder, chattar, muntliga vittnen och journalanteckningar. Hur kan det inte vara tillräckligt?
Jag känner mig så obeskrivligt ensam i detta och ser ingen mening med att fortsätta leva. Allt är så mörkt. Jag orkar inte mer. Jag är så trött på allt.
