Hej!
Min sska och psykiatriker har varit jättebra ända fram till för typ 1-2 månader sedan. Nu har jag helt förlorat förtroendet för dem. Det började när min sska började agera annorlunda, gäspade när vi hade vårt veckosamtal i telefonen, och invaliderade mig när jag försökte prata om smärtsamma händelser i barndomen, kände mig kränkt helt enkelt. Jag har svår PTSD, och att öppna sig är inte enkelt.
De vet att jag är djupt deprimerad, men de har inte agerat. Och när jag berättade att jag försökt ta livet av mig flera ggr, så varken frågade de vidare, eller såg till att jag kom in till psykakuten, vilket har varit det tidigare agerandet från andra psykiatriker och skötare/sskor.
Nu ska denna sska sluta, jag vet inte om det är därför som hon helt tappar konceptet, och beter sig direkt illa. Min psykiatriker vet jag inte vad han håller på med.
De ska också dra ner på antalet ggr som jag får träffa min nya sska, från 1 g/v, till 2 ggr/mån. För mig är det livsavgörande att få prata med ett proffs 1 g/v och jag har alltid haft det så, under halva mitt liv jag varit i psykiatrin.
De motiverar det med att vi bara är 2-3 patienter inom mottagningen (av 1500 patienter) som får detta stöd. Jaha, så då ska inte jag få detta behov för att de är en sska kort?
Jag har sagt att jag kan prata med en skötare, eller vem som helst, för jag har ingen att prata med.
Familjen har jag ingen bra kontakt med, mina vänner bor långt bort och kan inte vara det stöd jag behöver.
Jag förstår inte varför de överger mig såhär? Jag känner mig lika övergiven som när många människor som betydde mycket dog.
Varför överger psykiatrin mig?
Detta sker typ vart 10 år. Då upprepar sig detta, samma mönster.
Jag tycker att det känns meningslöst att ha 3 avslutande samtal med en sska som jag inte har förtroende för eller litar på. För det gör jag inte.
Det försvann i samma stund som hon “inte tyckte att ett trauma var särskilt hemskt”, när hon sedan inte ens frågade vidare om mina självmordsförsök eller såg till att jag kom till psykakuten, då tappade jag allt förtroende helt.
Sskan har försvarat det med att “hon bara är människa”, och när vi tjatade på att hon skulle ringa 112, vid det senaste tillfället, då fick jag höra “att de har begränsade resurser”.
Känner mig så sviken och övergiven av både min psykiatriker och sskan.
Varför switchar folk såhär? Det påminner mig om hur en av mina föräldrar betett sig under min uppväxt.
Är detta personligt, mot mig, eller varför gör folk såhär?
