Suicidal och djävlig, en vilsen&desperat själ

Jag är en tjej på 20 år. Som egentligen inte har nån aning om vad jag ska skriva. Jag sökte på nätet och hittade detta forum som jag tyckte verkade ganska lämpligt i nuläget.  Jag är själv utbildad undersköterska och har väll gått hos varenda psykolog i varenda närliggande kommun så jag vet väll heller egentligen inte vad jag vill få ut med texten. Svaren har jag i mig själv och jag är väldigt medveten om mitt mående vad som är olämpligt i mitt levene osv oxå, men något hindrar mig ändå.

Jag har depression och ångest som är konstanterat sedan 1/2år tillbaka. P.g.a att jag är emot läkarvården och aldrig tidigare velat ha någon som helst kontakt med dom. Tillstånden har jag väll dock dratts med under en betydligt längre tid. Jag lider av självskadebeteenden och kanske ett visst problem med alkohol o droger. Mitt humör och mående svänger väldigt häftigt och intensivt. Vissa gånger är dock perioderna mellan mina “downies” längre, ibland väldigt korta. Jag är en person som kanske är lite överkänslig och kanske de ända jag är bra på är att känna in andras känslor ha alldeles för mycket empati och alltid gör allt i min makt för att hjälpa andra som mår dåligt, har under hela mitt liv aldrig dratts till några andra människor än folk med olika problematiker, missbruk osv.

Jag har utfört 2 “allvarligare” självmordsförsök det senaste halvåret och känner att ett tredje är på god väg. Därför sökte jag upp detta forum, för att jag är helt enkelt så desperat att jag hade gjort exakt vad som helst. Jag har en underbar familj med 2 yngre syskon som ser upp till mig som ingen annan och att varje gång behöva se deras ledsna ögon och deras gråt i rösten när dom frågar om jag inte bara kan stanna hos dom tills att vi blir gamla, om dom inte är tillräckligt bra och om dom inte gör mig glad.

Jag skriver inte in mig på sjukhuset frivilligt. Har gjort det en gång tidigare och då skrev jag ut mig lika fort. Jag klarar inte av att sitta inlåst då jag alltid är otroligt rastlös och kryp i kroppen, håller dom mig där får jag otroliga ångestattacker och vredesutbrott. Isåfall får dom LPTa mig, tyvärr. Så de kommer inte ske i första taget.

Ja.. så vad vill jag. Jag vet inte. Jag känner väll bara att jag orkar inte kriga nått mer, de räcker såhär. Döden känns mer “lockande” än skrämmande och jag är definitivt mer rädd för att leva än att dö. Jag är vilsen helt enkelt och jag tar mig inte ut. De finns ingen chans, jag har letat så länge efter vägen ut men nu orkar jag inte ens stå längre.

Känner igen och delar till en del dina erfarenheter och situation, känns liksom att det finns ingen hjälp att få, för vad ska vem göra? Vad ska jag söka och förvänta mig få för hjälp?

Tillvaron pendlar mellan en jättestark vilja att avsluta allt och tillfällen där det är hyfsat okej typ.

Har varit inlagd 2ggr och bett dom fara åt helvete och dragit därifrån sist då jag var “frivilligt” inskriven.

Har några slarviga självmordsförsök i ryggen, men man lär sig av sina misstag.

Mediciner får man med fler biverkningar än vad jag kan påstå hjälper, det enda som kan lyckas döda ångesten, vilket är halva plågan är ju farligt att skriva ut då det är beroendeframkallande…

Finns liksom inget att se fram emot och säger nån att det bara kan bli bättre blir jag nästan rabiat då det nog fan kan vara sämre än det är och jag känner inte att jag behöver uppleva det.

Att inte ha hopp om framtid, fungerande arbete, ekonomi, förhållanden och bara vänta ut timmar, dagar, månader… allt känns bara meningslöst.

Har som du familjemedlemmar jag inte vill försätta i lidande pga mig, jag kan inte riktigt prata med dom för vad ska jag säga? Tar jag livet av mig, lägger jag dock börda på dom ändå…

Är sjukskriven, märkligt nog har jag svårt att se mig som sjuk… i vad jag definierar som sjuk iaf.

Just nu vill jag typ bara göra iordning och hänga mig i hallen. Det finns ingen mening med att leva, känns som man är döende på insidan redan och kommer på mig själv ibland med att sörja min egna bortgång.. låter ju sjukt men ändå.

Känns fånigt att skriva på ett forum mitt i natten när man inte kunnat sova, har ingen egentlig tro att jag kommer återkomma hit, eller att mitt inlägg kommer hjälpa någon.

Det finns ingen mening med att leva.. nuet är en mer eller mindre konstant plåga, ju mer jag försöker se framåt, ju mörkare blir bilden av tillvaron, ser verkligen ingen mening med att fortsätta.

Det finns många därute som skulle vilja kalla mig psykiskt sjuk, säga att självmord är egoistiskt och mena på att man får ta sig i kragen. Kul för er som känner så, på andra sidan är upplevelsen en annan.

Jag är inte psykiskt sjuk, jag mår jävligt dåligt däremot och känner mig som en belastning för alla bara.

Det må hända att självmord är just själviskt, jag vet, men värt att veta vad som driver en till det när man väl lyckas oxå kanske…

Jag har försökt ta mig i kragen.. motionerat trots att det är skittråkigaste aktiviteten på den här planeten, mindfullness känns för flummigt i den här situationen så den har jag skippat, arbetat har jag gjort i ett halvår, ställt upp så mycket jag kan för både arbete och omgivning… tills det inte gick. Och arbetsgivaren vill dessutom att man säger upp sig för att man inte levererar vad som förväntas.

Å nu så sitter man här, på natten eller morgonen och nyårsafton senare idag… och vill helst av allt dö, för visst vore det ändå skönt att slippa det här eländet.

Blir trött på mig själv bara av att läsa allt gnälligt självömkande i mitt egna inlägg, så känner någon annan det oxå så är vi två.

Men mitt korta svar på ditt inlägg är, nej du är inte ensam å det är tydligen såhär illa för flera, finns typ tre vägar ut som jag ser det, den ena är att inte misslyckas den här gången, den andra att fortsätta plåga sig själv och leva från ibland timme till timme dag till dag med förhoppning att nästa dag blir en bra dag, ibland kommer du ifrån skiten med hjälp av substanser eller annat som distraherar dig från dig själv, och den tredje vägen ut… mediciner och psykologer till trots har jag inte hittat jag heller.

 

Anonym skrev:

Känner igen och delar till en del dina erfarenheter och situation, känns liksom att det finns ingen hjälp att få, för vad ska vem göra? Vad ska jag söka och förvänta mig få för hjälp? Tillvaron pendlar mellan en jättestark vilja att avsluta allt och tillfällen där det är hyfsat okej typ. Har varit inlagd 2ggr och bett dom fara åt helvete och dragit därifrån sist då jag var ”frivilligt” inskriven. Har några slarviga självmordsförsök i ryggen, men man lär sig av sina misstag. Mediciner får man med fler biverkningar än vad jag kan påstå hjälper, det enda som kan lyckas döda ångesten, vilket är halva plågan är ju farligt att skriva ut då det är beroendeframkallande… Finns liksom inget att se fram emot och säger nån att det bara kan bli bättre blir jag nästan rabiat då det nog fan kan vara sämre än det är och jag känner inte att jag behöver uppleva det. Att inte ha hopp om framtid, fungerande arbete, ekonomi, förhållanden och bara vänta ut timmar, dagar, månader… allt känns bara meningslöst. Har som du familjemedlemmar jag inte vill försätta i lidande pga mig, jag kan inte riktigt prata med dom för vad ska jag säga? Tar jag livet av mig, lägger jag dock börda på dom ändå… Är sjukskriven, märkligt nog har jag svårt att se mig som sjuk… i vad jag definierar som sjuk iaf. Just nu vill jag typ bara göra iordning och hänga mig i hallen. Det finns ingen mening med att leva, känns som man är döende på insidan redan och kommer på mig själv ibland med att sörja min egna bortgång.. låter ju sjukt men ändå. Känns fånigt att skriva på ett forum mitt i natten när man inte kunnat sova, har ingen egentlig tro att jag kommer återkomma hit, eller att mitt inlägg kommer hjälpa någon. Det finns ingen mening med att leva.. nuet är en mer eller mindre konstant plåga, ju mer jag försöker se framåt, ju mörkare blir bilden av tillvaron, ser verkligen ingen mening med att fortsätta. Det finns många därute som skulle vilja kalla mig psykiskt sjuk, säga att självmord är egoistiskt och mena på att man får ta sig i kragen. Kul för er som känner så, på andra sidan är upplevelsen en annan. Jag är inte psykiskt sjuk, jag mår jävligt dåligt däremot och känner mig som en belastning för alla bara. Det må hända att självmord är just själviskt, jag vet, men värt att veta vad som driver en till det när man väl lyckas oxå kanske… Jag har försökt ta mig i kragen.. motionerat trots att det är skittråkigaste aktiviteten på den här planeten, mindfullness känns för flummigt i den här situationen så den har jag skippat, arbetat har jag gjort i ett halvår, ställt upp så mycket jag kan för både arbete och omgivning… tills det inte gick. Och arbetsgivaren vill dessutom att man säger upp sig för att man inte levererar vad som förväntas. Å nu så sitter man här, på natten eller morgonen och nyårsafton senare idag… och vill helst av allt dö, för visst vore det ändå skönt att slippa det här eländet. Blir trött på mig själv bara av att läsa allt gnälligt självömkande i mitt egna inlägg, så känner någon annan det oxå så är vi två. Men mitt korta svar på ditt inlägg är, nej du är inte ensam å det är tydligen såhär illa för flera, finns typ tre vägar ut som jag ser det, den ena är att inte misslyckas den här gången, den andra att fortsätta plåga sig själv och leva från ibland timme till timme dag till dag med förhoppning att nästa dag blir en bra dag, ibland kommer du ifrån skiten med hjälp av substanser eller annat som distraherar dig från dig själv, och den tredje vägen ut… mediciner och psykologer till trots har jag inte hittat jag heller.

Tack för ditt svar! Jag kan relatera till väldigt mycket i din text och jag förstår vad du menar. Jag förstår ju själv oxå att jag inte är ensam om denhär skiten men vissa gånger så känns det verkligen så. Så tack för  du tog dig tid att svara, de fick mig att känna mig lite mindre ensam för en stund

Desperat. Kanske tänka på att klara av dagen. När det är som jobbigast brukar jag tänka på att jag har vunnit mot mörkret.det hopplösa. Om jag håller mig på banan en dag till.

Känner igen mig i det ni skriver. Speciellt att ta sig i kragen… kanske är det något fel på mig.. varför klarar jag inte motgångar. Tyvärr har det varit motgångar i hela mitt liv . Försökte ta livet av mig när jag var 12. Skulle ha lyckats då så hade jag sluppit gå igenom misslyckade utbildningar, flera våldtäkter, misshandel , misslyckade jobb. Tog chansen att börja om på nytt med en man långt ifrån där jag hade mina vänner . Lämnade allt. Nu står jag här helt ensam utan vänner och jobb en släkt som tycker jag är värdelös. Ångest varje dag och har ingen bil eller pengar , mannen jag offrade allt för visade sig vara en idiot. Misshandlar mig både psykiskt och fysiskt. Jag har inte en chans i världen att flytta tillbaka och känner mig alldeles för svag för att fortsätta. Jag är nu 34 år och hela mitt liv har konstant gått åt helvete.

Så jag lovar dig vännen (om vi hade varit det) du är inte ensam . Och hur fånig och att jag inte betyder något .. andra har varit om värre som alla idioter säger. Dom vet inte ett skit. Och det du känner är DINA känslor . Ingen annans . Det finns alltid värre frågan är hur du mår efter dina upplevelser ! Känn aldrig skuld!!

Det e hemskt att se så många må så dåligt som vi gör, samtidigt underlättar det att dela.

En tröst om något är att man inte är så ensam som man känner sig. Det finns fler i samma elände. Men ja man är ensam, väldigt ensam med sig själv och sina tankar som bara vill dra ner en i det mörka hålet djupare än man redan befinner sig.

Jag upphör ännu inte förvånas hur djupt i mörkret man kan dras, helst efter det sett ljusare ut ett litet tag.

Jag har dragits med detta en evighet känns det som, kan inte se framför mig att jag orkar särskilt mycket längre till. Funderar jag på hur länge jag ser mig själv leva så är det inte jättelänge till, finns liksom inte en bild som sträcker sig år framåt… (fler) år! fast i detta… nej tack.

Som flera verkar skriva så (med risk att köra över någon, Sry isf) så blir det inte direkt lättare av att åren har gått… jag kanske är lite ego när jag säger att det finns större anledning att se hopp om man varit 20år yngre, men man gör ju inte det, oavsett ålder.. det hör liksom till.

Ungdomen, karriären, framtidsutsikterna, kroppen, alla har varit på topp eller haft förutsättningarna att vara det. Det som återstår är att sakta dala och acceptera att dom bästa dagarna är förbi, och det är ändå under en bra dag…

Jag har en förmodad utmattning i ryggen oxå, eller snarare så vet jag att jag har det. När hjärnan kortslutit sig själv så märker man det. Dock svårare se det komma och fysiska problem sökte mer läkarhjälp istället för att koppla ihop andra saker… men få rätt hjälp att rehabilitera det uteblev, och sen började min värld rasa på riktigt. Det betyder oxå att man kan lägga till hjärnan till något som aldrig kommer återfå den kapacitet den en gång haft, för jag har inte läst om ngn som blivit botad från fenomenet, däremot kanske lärt sig leva med det och lyckats anpassa sig efter det.

Så slutligen, igen… ja jag känner med er och önskar jag hade ngt positivt att ge, men nej.. lustigt nog har jag nu hamnat i en udda sinnesstämning där det liksom inte spelar nån roll längre.. alltså för mig. Jag “vet” att det bara kan gå mer skit och det bara är en tidsfråga när man känner att det faktiskt inte finns något kvar värt att vara kvar för.

För något håller en ännu ändå kvar, annars hade man ju inte varit det. Så många gånger man önskat att man lyckats (hänga sig ordentligt, börjat med alkoholen istället för tabletterna, lyckats skära rätt, hoppat..) tidigare och sluppit plåga sig själv, men vi är ännu kvar, och ja om det är någon undermedveten gnista av hopp man själv inte lyckas se, rädd att misslyckas och hamna i rullstol dessutom resten av livet, eller att man är kvar för andras skull eller bara väntar på den där sista droppen som får bägaren svämma över…. vem vet… att vilja dö och faktist göra det är dock två olika saker, dom flesta iaf verkar hålla sig till det förstnämnda… till en gräns… jag har två närstående som avslutade den svåra, men i dessa värld enda vägen, och hur mycket jag än tyckt att det varit orättvist så kan jag egentligen inte klandra dom för att inte orkat längre.