Jag trodde att livet skulle bli bra nu när jag började gymnasiet, men det har bara gått tillbaks till samma sak trots mina nya vänner. Jag kan inte prata med någon för alla har denna bilden av mig som den roliga och glada personen.
När jag kommer hem så är det första jag gör att lägga mig i min säng, jag sover, vaknar för att äta, och sen somnar jag igen för natten. Jag känner att tiden går som fortast när jag sover, jag slipper vara medveten om livet. Jag kan bara spola igenom dagarna och hoppas på att någonting bra händer, men det gör det aldrig.
Jag trodde att jag skulle kunna finna trygghet och stöd i mina vänner när jag berättade att jag ville prata med en kurator, men de gjorde narr utav mig och sa ”vad har du ens att prata om?”
aj, den sved.
jag vill bara dö. men ändå inte. mamma och pappa kommer inte ha råd med en begravning. jag vill inte störa någon med allt krångel runt min död. och tänk om någonting fantastiskt faktiskt händer? då missar jag ju det.
men det gör det ju ändå aldrig, det är samma sak hela jävla tiden. jag vill bara försvinna från denna jord. det finns ju inte ens någon mening med mitt liv, jag bara ligger här och ruttnar i min säng.
det här är första gången jag har berättat om detta. kommer aldrig berätta om det igen dock.
