Träffar vänner, ler, skrattar men gråter inombords , känner mig bedövad som om jag svävade ovanför mig själv o såg ner på meningslösheten. Min familj skrattar , pratar , lever. Jag väntar bara på att dagen ska ta slut. Jobbet med kollegor som ler mot mig. Önskar bara att få vara ifred. Mina barn kramar mig och säger att de älskar mig, det är enda anledningen till att jag inte avslutar allt, de skulle lida, mitt liv är slut, men jag kan tyvärr inte låta mina barn o sambo lida om jag försvinner. Varit hos psykologer, testat medicin , psykiatrin och läst i stort sett alla självhjälps böcker , min enda tröst är att tids nog får jag sova. Hoppas mina barn slipper sväva över sig själva o se ner på den totala jävla meningslösheten
21 april 2025 kl. 23:13
Sova
-
-
Hej
Vad fint att du delar med dig av dina tankar och känslor. Det känns inte som om något jag kan säga skulle lindra din smärta i stunden.
Jag förstår att allt känns helt hopplöst i stunden. Det är viktigt att du tillåter dig att ha de här känslorna, det är ok att känna sig likgiltig inför allt i livet under svåra perioder.
Jag hoppas innerligt att du snart finner glädje i någonting igen, om än litet. Och när det händer, försök hålla fast vid det lite längre. Jag vet inte om det funkar, men jag lever på hoppet om att det går att träna upp sin glädje igen.
Vi är många som bryr oss och vill hjälpa till, speciellt när livet känns tungt och jobbigt, och meningslöst.
Jag har också alltid stämplat livet som meningslöst, men har på något sätt under lång tid, lyckats finna glädje i livet i alla fall.
Leta glädje, och håll fast vid den. Det kommer bli bättre.
Du måste logga in för att kunna skapa nya trådar.