Snälla hjälp mig

Hej!

Jag är 14 år gammal. Jag är väldigt deprimerad, ångestfull och jag känner mig ensam, utanför hela tiden i skolan och på fritiden. Jag har mått dåligt i flera år och hållit det för mig själv men allt har bara blivit värre med tiden. Nu bryr jag mig inte längre vem som får veta för jag vill inte leva längre, jag orkar inte mer. Jag är trött hela tiden, snälla hjälp mig.

Allt började i 2-3:an när en vän till mig förändrades och börja mobba mig. Hon kallade mig för hemska saker, sa dåliga saker om mig, lät mig inte vara med, skrek åt mig ibland och någon enstaka gång slog hon mig. Hon brukade ibland vara med mig efter skolan iallafall men det slutade alltid med att hon gick hem och berättade lögner för sina föräldrar så att jag fick skäll av mina.

Mobbandet förstörde mitt självförtroende, självkänsla och Självbild totalt. Jag slutade lita på andra barn och isolerade mig själv. Jag gick runt själv på rasterna och betedde mig som om jag ville vara för mig själv trots att jag inte ville det egentligen. Varje gång någon frågade om vi skulle göra något efter skolan kom jag på ursäkter för att slippa, efter ett tag gav alla upp och lät mig vara själv hela tiden. Mina föräldrar frågade även varje dag varför jag inte var med någon, självklart ljög jag.

Eftersom jag slutade vara med andra slutade jag vara social och det känns som att jag hamnat efter i den sociala utvecklingen. Sen år 2017 dog också min hund och min farmor som verkligen krossade min själ.

När jag bytte klass och började 7:an hoppades jag att det skulle bli bättre men jag hade fel. Jag mådde alldeles för dåligt och alla märkte ju att jag var en tråkig på person som kollar i golvet hela tiden och vet aldrig vad jag ska säga.

Nu i 8:an har jag 3 personer som jag kan prata med om vad som händer, om jag planerar något och mitt mående, 1 klasskamrat, min syssling och 1 person nära där jag bor som är 3 år äldre och är även en av mina unga ledare på konfan.

Dessutom brukar mina föräldrar bli arga på mig för allting(jag brukar liksom vara arg eller lossas vara glad under dagarna och sen gråta en massa på kvällen när ingen märker något så att jag orkar göra samma sak nästa dag). Min lillasyster lämnar mig aldrig ifred heller, hon bråkar alltid och jag försöker få henne att låta mig vara. Men när hon inte lyssnar så skriker jag åt henne att gå iväg från mitt rum och då får jag skäll av våra föräldrar.

Jag har knappt någon energi, äter mindre än jag borde och jag kan inte konsentrera mig i skolan. Jag orkar inte plugga eller göra läxor och jag har svårt att minnas vad jag lär mig i skolan, mitt minne är väldigt dåligt. Jag har skadat mig själv genom att riva mig på armen och använt kniv 1 gång. I måndags började jag riva mig själv med nyckel och nu gör jag det nästan varje dag, huflisor rivs upp och i går kväll blev det blåmärken som försvann under natten. Jag varken orkar eller vill leva och jag hade 1 plan på att ta livet av mig 1 gång men jag gjorde det aldrig.

Sen mår jag även dåligt över att många tror att jag lossas vara deprimerad på grund av att jag har ganska lätt för att dela med mig om hur dåligt jag mår. Men det är för att jag har gett upp med att må bättre igen. Det ända är att jag inte vill att mina släktingar(förutom min syssling) ska få veta.

Jag skrev med bris 1 gång men det hjälpte mig inte ett dugg. 1 person fick mig attt gå och prata med prästen eftersom jag inte litar på kuratorer. Fast det hjälpte inte så mycket men…jag bettadd aldrig hur dåligt jag skadar mig själv bara att jag gör det.

Jag mår så dåligt att jag ofta pratar om det och det får ju andra att inte vilja vara med mig. Min klasskompis brukar säga att allt bara sitter i huvudet, att jag måste försöka prata med andra och inte övertänka hela tiden. Men jag klarar inte av det, ingen förstår mig, jag vill och jag vet saker och ting men jag klarar inte av det.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill inte vara ensam, jag vill inte att alla ska tro att jag bara vill ha uppmärksamhet, jag vill ha vänner att vara med och jag vill ha ett bättre liv.

Jag är rädd att alla hatar mig på grund av hur jag är, min personlighet är sämst. Jag brukar även oroa mig över allting, om jag råkar säga eller skriva något som jag tror är fel även om det inte är det, det kan till och med bara var ett litet ord eller fel skriven mening. Dessa saker kan jag oroa mig över i dagar, veckor eller till och med månader.

Jag hade tagit självmord för länge sen om jag hade klarat av det, men jag varken vågar eller är modig nog att göra det och ja, jag har haft många självmordstankar och tankar om döden. Varenda dag har varit värre än den förra, depressionen har ätit mig på insidan under en så lång tid. Snälla, hjälp mig, jag vill inte längre, kan någon mörda mig eller köra på mig med en bil. Jag orkar inte leva.

Hej fina du!

Har läst dina meddelanden i trådarna här på forumet och jag vill börja med att säga att du inte är ensam! Jag är idag 25 år och känner igen mig i mycket av det du skriver från när jag var i din ålder (vilket känns som igår).

Jag förstår det som att du mår dåligt och känner dig ensam i allt som händer och att du inte vet hur saker och ting ska bli bättre. Och jag förstår dig. För jag kände precis samma sak som du. Men en sak vill jag att du ska komma ihåg. Det. Blir. Bättre. Håll ut! Se de små sakerna i livet som du kan bli glad av. Kanske din relation till din syssling? Kanske någon rolig film, en fin promenad eller något du tycker är gott att äta? Se det som små steg i livet och att allt kommer att bli annorlunda en dag. För mig vände det i gymnasiet. Allt blev inte toppen över en natt men jag började se ljuset och fick mer vänner.

Har du försökt prata med dina föräldrar och säga sanningen? Vad tror du dom skulle säga? Finns det någon annan vuxen i din närhet du kan prata med, en snäll lärare eller släkting?

 

Oavsett så finns jag här för dig och väntar på ditt svar! Jag vill hjälpa dig!

 

Kram så länge!

Hej!

Jag är 16 år och känner igen mig mycket av vad du skriver också. Jag har för inte så länge sedan börjat prata mer med mina föräldrar om hur jag känner osv, och de har kunna bättra sig. Nu säger de tex åt min bror emellanåt och de blir mindre arga på mig för små-saker. Dock känner jag fortfarande att jag inte vill leva mer etc. Men det är bättre. Nu är det inte 24/7 i alla fall.

Dina föräldrar vill hjälpa dig, men de kan inte hjälpa om du inte låter dem. Kanske du kan skicka på sms vad du känner? Det gör ofta jag. Jag kan inte uttrycka saker i ord och tal. Men i skrift går det mycket bättre. Du kanske känner likadant?

Och, ditt mående går före skolan. Det spelar inte någon roll hur dåligt skolan går för där kan du alltid få en ny chans. Jag är högpresterande, så för mig är det jättejobbigt att ens behöva tänka tanken på att göra skolan på ett år längre. Men sakta men säkert, sedan mina föräldrar fått veta hur jag mår, så har jag kunnat lära känna mig själv genom att inte bara dölja allt. För mig har det varit värt väldigt mycket för idag låter jag mig känna mina känslor och jag lyssnar till dem. Jag kan tyda dem och jag kan därmed bättre beskriva dem.

Jag tycker att du verkar som en väldigt omtänksam och trevlig person och skulle gärna fortsätta skriva med dig här på forumet. Om allt och inget och stort och smått. Är en till som ser fram emot ditt svar i tråden 🙂

 

btw: jag har också pratat med bris men det rekommenderade jag då int då det var en kille på andra sidan chatten som började skuldbelägga mig för att jag försökte öppna upp om mitt mående :/. Så om du tycker att det inte gav dig något, kan jag verkligen relatera till det.

Jag vill verkligen inte berätta för mamma och pappa. Man ska bara prata med personer man trivs och verkligen litar på, mina föräldrar är inte sånna personer.

Ena sekunden har jag tänkt gå till ungdomsmottagningen och nästa varken vågar eller orkar jag. Någon skulle behöva släpa dit mig för att jag verkligen ska gå dit.

Jag vet inte om jag skrev det här i den andra men alla säger bara åt mig att prata med personer i skolan och bli vän med dem. Men jag klarar inte av det, det går inte. Jag kan inte göra det första steget och depressionen hindrar mig från att vara omkring de andra. Ingen verkar förstå att jag inte klarar det.

Hej igen!

Tycker du ska känna och tänka efter som du har någon annan vuxen i din närhet som du känner dig trygg att prata med. Hur fungerade det när du ringde till BRIS? Det kanske känns lättare att börja prata över telefon?

När man är i en depression är det mycket som andra tar för givet att man klarar av som man bara inte orkar med. Depressioner är individuella för alla men jag tycker att du ska ta allt i din egen takt men en sak som är säker är att du måste få hjälp och prata med någon för att det ska bli bättre, vilket det kommer att bli. Men du måste göra det i små steg och i din egen takt på ditt sätt.

kram så länge!