Hem > Forum > Hopplöshet > Skuldkänslor för att jag får hjälp

Skuldkänslor för att jag får hjälp

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Avatar

    Jag har ofta fått kämpa för att få hjälp från vården och andra instanser, eftersom mina problem antingen inte har ansetts vara tillräckligt stora, eller för att det utåt sett har verkat som om problemen inte varit det.

    Faktum är att jag alltid har känt att jag inte varit TILLRÄCKLIGT det eller det. I skolan tyckte lärarna att jag inte pratade tillräckligt mycket på lektionerna, och nu när jag frilansar verkar det som om de potentiella kunderna inte tycker att jag är tillräckligt intressant. Jag får även kämpa jättemycket för att ens få till ett möte med Arbetsförmedlingen eftersom det känns som om de tycker att mina svårigheter inte är tillräckligt stora för att de ska känna sig motiverade att hjälpa mig. När jag stöter på och ställer krav känner jag mig bara jobbig och besvärlig.

    På sistone har jag läst mycket, framför allt i sociala medier, om att psykiatrin bara ska vara till för de svårast sjuka. Ibland har jag upplevt att dessa skribenter nästan föraktar oss som mår dåligt trots att vi varken har ett självskadebeteende eller någon psykisk sjukdom. I mitt förra landsting blev jag bollad mellan psykiatrin och primärvården, eftersom primärvården tyckte att jag självklart skulle få hjälp av psykiatrin, medan psykiatrin tyckte att jag hörde hemma i primärvården. Primärvården fick tjata för att jag ens skulle få en tid.

    I dagsläget får jag fantastisk hjälp från psykiatrin, men allt jag hör om att psykiatrin bara borde ta emot de svårast sjuka har gjort att jag inte vet om jag klarar av att gå dit mer. Jag får sådana skuldkänslor när jag tänker på att jag kanske tar upp plats för någon som behöver hjälpen mer än jag. Så idag skickade jag ett meddelande till min samtalskontakt där jag förklarade allt och bad henne att inte hjälpa mig mer. Jag har inte fått något svar än, men jag hoppas att hon förstår och att hon blir glad över att kunna hjälpa någon som har det värre.

    För mig finns det ändå ingen framtid. Jag är inte TILLRÄCKLIGT si eller så på något plan, så eftersom jag envisas med att fortsätta existera så får jag väl göra det utanför samhället. Annars får jag bara dåligt samvete för att jag fortsätter leva. Det var en svår förlossning när jag föddes, och jag kan inte låta bli att tänka att det kanske var meningen att jag skulle dö.

    “Mentala” problem är rätt svåra att gradera, går absolut inte väga två personers ”mentala” problem mot varandra. Därför måste alla hjälpas som har dessa problem innan det blir allvarliga problem.

    Gå till psyk på alla hjärtans dag, då är det alltid fullt med människor som inte har en partner, de håller alla på att dö just då. Men mår bra dagen efter… men just då behöver dem hjälp. Hade alla tänkt att dom var en börda hade inga fått hjälp. För då hade det allltid varit underbemannat. Gör samhället en tjänst och belasta psykiatrin, så de anställer fler, eller optimerar sina processer så de kan hantera fler patienter.

    Innan teknik och medicin så dog minst 25% av alla barn innan 5, så inget ovanligt att ha en hård födsel. Det är naturligt. Det är teknik och kunskap som överbefolkar jorden 🙂

    Avatar
    Trådstartaren

    “Mentala” problem är rätt svåra att gradera, går absolut inte väga två personers ”mentala” problem mot varandra. Därför måste alla hjälpas som har dessa problem innan det blir allvarliga problem. Gå till psyk på alla hjärtans dag, då är det alltid fullt med människor som inte har en partner, de håller alla på att dö just då. Men mår bra dagen efter… men just då behöver dem hjälp. Hade alla tänkt att dom var en börda hade inga fått hjälp. För då hade det allltid varit underbemannat. Gör samhället en tjänst och belasta psykiatrin, så de anställer fler, eller optimerar sina processer så de kan hantera fler patienter. Innan teknik och medicin så dog minst 25% av alla barn innan 5, så inget ovanligt att ha en hård födsel. Det är naturligt. Det är teknik och kunskap som överbefolkar jorden 🙂

    Jag önskar verkligen att jag kunde tänka lite mer som du! Jag håller helt med om att problemen lätt blir värre om man inte får hjälp, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på allt jag läst på sistone. Det ekar i huvudet på mig. Särskilt det där med att folk som INTE tillhör de svårast sjuka ofta är bättre på att ställa krav, och att det drabbar de svårast sjuka. Det träffade mig som en käftsmäll, för jag har alltid varit en sådan som ställt krav. Jag har sett det som självklart att jag ska få hjälp. Ibland har jag inte fått det och då har jag tjatat, bytt mottagning, pratat med chefer o.s.v. Då har jag till slut fått hjälp, men jag har aldrig tänkt att det kan ha varit på bekostnad av personer med t.ex. psykiska sjukdomar eller självmordstankar. Inte förrän nu. Jag känner mig så jävla vidrig när jag tänker på hur jag har betett mig, vad jag har krävt.

    Just nu väntar jag på att en chef på Arbetsförmedlingen ska ringa upp mig. Jag har svårt att få hjälp därifrån, men inser nu att det kanske är samma sak där som inom vården, att det råder brist på resurser. Varför ska jag då stjäla resurser från någon som behöver dessa resurser ännu mer än jag, eller från någon som är lättare att hjälpa eftersom personens behov passar in bättre i de olika programmen och insatserna? Jag skäms! Om chefen skulle säga att jag inte kan få hjälp så tänker jag inte kräva något. Det har jag inte hjärta till.

    Det känns i alla fall bra att jag har bestämt mig för att inte gå till psykiatrin något mer. Det är det minsta jag kan göra.

     

    Hej!

    Jag har försökt skriva ett svar till dig, men av någon anledning försvinner texten. Gör ett nytt försök strax.

    Jag har ofta fått kämpa för att få hjälp från vården och andra instanser, eftersom mina problem antingen inte har ansetts vara tillräckligt stora, eller för att det utåt sett har verkat som om problemen inte varit det. Faktum är att jag alltid har känt att jag inte varit TILLRÄCKLIGT det eller det. I skolan tyckte lärarna att jag inte pratade tillräckligt mycket på lektionerna, och nu när jag frilansar verkar det som om de potentiella kunderna inte tycker att jag är tillräckligt intressant. Jag får även kämpa jättemycket för att ens få till ett möte med Arbetsförmedlingen eftersom det känns som om de tycker att mina svårigheter inte är tillräckligt stora för att de ska känna sig motiverade att hjälpa mig. När jag stöter på och ställer krav känner jag mig bara jobbig och besvärlig. På sistone har jag läst mycket, framför allt i sociala medier, om att psykiatrin bara ska vara till för de svårast sjuka. Ibland har jag upplevt att dessa skribenter nästan föraktar oss som mår dåligt trots att vi varken har ett självskadebeteende eller någon psykisk sjukdom. I mitt förra landsting blev jag bollad mellan psykiatrin och primärvården, eftersom primärvården tyckte att jag självklart skulle få hjälp av psykiatrin, medan psykiatrin tyckte att jag hörde hemma i primärvården. Primärvården fick tjata för att jag ens skulle få en tid. I dagsläget får jag fantastisk hjälp från psykiatrin, men allt jag hör om att psykiatrin bara borde ta emot de svårast sjuka har gjort att jag inte vet om jag klarar av att gå dit mer. Jag får sådana skuldkänslor när jag tänker på att jag kanske tar upp plats för någon som behöver hjälpen mer än jag. Så idag skickade jag ett meddelande till min samtalskontakt där jag förklarade allt och bad henne att inte hjälpa mig mer. Jag har inte fått något svar än, men jag hoppas att hon förstår och att hon blir glad över att kunna hjälpa någon som har det värre. För mig finns det ändå ingen framtid. Jag är inte TILLRÄCKLIGT si eller så på något plan, så eftersom jag envisas med att fortsätta existera så får jag väl göra det utanför samhället. Annars får jag bara dåligt samvete för att jag fortsätter leva. Det var en svår förlossning när jag föddes, och jag kan inte låta bli att tänka att det kanske var meningen att jag skulle dö.

    Hej!

    På ett sätt är det behjärtansvärt att du tänker så osjälviskt, att du bryr dig om andra, men jag tycker inte att det är individens ansvar att avstå från hjälp för att systemet, vårdapparaten, fungerar dåligt, för att det/den just nu inte förmår hjälpa alla i nöd. Det kommer dessutom alltid att finnas folk som har det värre än en själv, även när man har det outsägligt, helvetiskt jobbigt. Även den som är döende blir ju ”slagen” av de som redan är döda, om det hade varit en tävling i vem som har det värst… Men varför ska detta betyda att du, som behöver hjälp, inte bör få den? Hur psykiatrin och primärvården (eller arbetsförmedlingen) bör organisera sig och hur de bör hjälpa människor med olika art och grad av problem och hur de ska fördela ansvaret för dessa människor sinsemellan är ju inte ditt ansvar som enskild person, utan deras. Det är en samhällelig politisk fråga snarare än en personlig.

    Och även om det är så att det finns ”bättre behövande” än en själv, så är det ju alls säkert att den plats man lämnar går till någon av dem. Den kanske går till någon med ”mindre problem”. eller någon med ”lika mycket problem”. Alltså, draget till sin spets. Och det är psykiatrins ansvar att bedöma din vårdnivå och bestämma om de bör ta sig an dig eller inte. Uppenbarligen har de gjort bedömningen att de kan och vill hjälpa dig.

    Jag hoppas att ditt samtalsstöd har ditt bästa för ögonen när hen svarar på ditt meddelande. Jag tycker som sagt att du tar på dig för mycket ansvar och jag hoppas att hen kan och vill bolla lite med dig kring de stora och tunga funderingar som du har. Hoppas att mitt svar gav dig något!

    Avatar
    Trådstartaren

    Hej! På ett sätt är det behjärtansvärt att du tänker så osjälviskt, att du bryr dig om andra, men jag tycker inte att det är individens ansvar att avstå från hjälp för att systemet, vårdapparaten, fungerar dåligt, för att det/den just nu inte förmår hjälpa alla i nöd. Det kommer dessutom alltid att finnas folk som har det värre än en själv, även när man har det outsägligt, helvetiskt jobbigt. Även den som är döende blir ju ”slagen” av de som redan är döda, om det hade varit en tävling i vem som har det värst… Men varför ska detta betyda att du, som behöver hjälp, inte bör få den? Hur psykiatrin och primärvården (eller arbetsförmedlingen) bör organisera sig och hur de bör hjälpa människor med olika art och grad av problem och hur de ska fördela ansvaret för dessa människor sinsemellan är ju inte ditt ansvar som enskild person, utan deras. Det är en samhällelig politisk fråga snarare än en personlig. Och även om det är så att det finns ”bättre behövande” än en själv, så är det ju alls säkert att den plats man lämnar går till någon av dem. Den kanske går till någon med ”mindre problem”. eller någon med ”lika mycket problem”. Alltså, draget till sin spets. Och det är psykiatrins ansvar att bedöma din vårdnivå och bestämma om de bör ta sig an dig eller inte. Uppenbarligen har de gjort bedömningen att de kan och vill hjälpa dig. Jag hoppas att ditt samtalsstöd har ditt bästa för ögonen när hen svarar på ditt meddelande. Jag tycker som sagt att du tar på dig för mycket ansvar och jag hoppas att hen kan och vill bolla lite med dig kring de stora och tunga funderingar som du har. Hoppas att mitt svar gav dig något!

    Jag tycker egentligen inte heller att individen har något ansvar för vårdapparaten, men nu när jag VET hur ont om resurser det är, så kan jag ändå inte låta bli att känna skuld. Jag känner det som att jag tar upp en plats för någon som har det värre. Dock fick jag en tankeställare av det du skrev om att det inte är säkert att min plats skulle gå till någon som har det värre. Jag har aldrig ens tänkt tanken att den skulle kunna gå till någon med mindre, eller lika stora, problem. Det känns dock som att den skulle gå till någon med betydligt värre problem, med tanke på hur mycket jag fick kämpa för att få hjälp. Det var blankt nej i början, men jag tjatade och tjatade och till slut så gav de med sig. Efter det har jag fått superbra hjälp, men nu är jag på riktigt rädd att det har varit på bekostnad av någon som ”passar in” bättre, men som kanske inte har lika lätt för att uttrycka sina behov och/eller som inte orkar stå på sig.

    Jag har inte hört någonting från min samtalskontakt än, och jag vet inte alls vad hon kommer att svara. Vi har en inbokad tid på onsdag, och jag tror att jag ska gå dit då, men just nu känns det mest troligt att det kommer att bli ett avslut. Det känns inte längre som att jag har rätt att vara där. Det känns inte som om jag hör hemma någonstans inom vården.

    Avatar
    Trådstartaren

    Jag träffade min samtalskontakt och hon sa, precis som ni här på forumet, att jag inte behöver ha skuldkänslor. Hon sa att jag inte alls tar upp en massa resurser och att det inte ens är någon kö till mottagningen. Det kändes jätteskönt att höra, för då behöver jag inte oroa mig för att tränga undan någon annan.

    Samtidigt sa min samtalskontakt – och det kom verkligen som en chock för mig – att hon inte förstår vad det är jag vill ha hjälp med. Jag blev så paff, för är det någon som verkligen har hjälpt mig så är det hon. När jag började på mottagningen för två år sedan höll jag ständigt upp en fasad, både på mottagningen och utanför. Jag var nämligen LIVRÄDD för att visa känslor, mycket p.g.a. sådant som jag varit med om. Att inte våga visa känslor har varit ett stort problem för mig på många sätt, och där har min samtalskontakt verkligen hjälpt mig. Jag har fortfarande lång väg kvar att gå, men nu vågar jag visa känslor till viss del, och för mig är det ett gigantiskt framsteg och jag är väldigt stolt över mig själv!

    Till saken hör att min samtalskontakt alltid har varit väldigt engagerad, mycket mer engagerad än någon annan människa som jag träffat inom psykiatrin. Hon har också flera gånger sagt att jag gjort framsteg, även när jag ibland inte kunnat se det själv, och pushat mig till att våga utmana mig själv. Om jag mått dåligt mellan träffarna och behövt stöd så har jag alltid kunnat kontakta henne, och då har hon stöttat mig via mejl eller sms. Hon har, helt enkelt, varit toppen.

    Senaste gången jag träffade henne var det däremot som att träffa en helt annan person. Hon kändes hård och kall och inte alls inkännande. Hon sa rakt ut att jag mest ”har pratat om jobb i två års tid”.

    Jag medger att jag har pratat en hel del om mina svårigheter på arbetsmarknaden, främst p.g.a. att de har fått mig att må väldigt dåligt psykiskt. Exempelvis så har jag varit nära att rasa ihop när jag inte fått tillräckligt med frilansuppdrag, eftersom frilansuppdragen är det enda som jag någonsin klarat av att jobba med. Jag begär självklart inte att min samtalskontakt ska hjälpa mig att hitta jobb, men däremot har jag velat ha hjälp att hantera den mentala stress som uppstår när jag inte vet hur jag ska klara mig ekonomiskt, samtidigt som jag p.g.a. min funktionsnedsättning inte klarar av att söka vilket jobb som helst. Jag har heller inte uppfattat att min samtalskontakt har tyckt att dessa samtal har varit ett problem, då hon frivilligt erbjudit sig att dela länkar till min hemsida. Detta har jag aldrig någonsin bett henne om, men när hon velat göra det så har jag självklart varit tacksam.

    Att hon sa att jag mest ”har pratat om jobb i två års tid” gjorde mig även väldigt ledsen, för plötsligt kändes det som om hon inte längre kom ihåg de där framstegen (som verkligen inte har med jobb att göra) som hon uppmärksammat tidigare. Det kändes även som om det gick dåligt ihop med hennes enorma engagemang, allt stöd hon gett mig i mejl o.s.v.

    Min samtalskontakt har sagt till mig att jag måste våga hoppa, att jag t.ex. måste våga visa känslor och se vad som händer. Jag har gjort några mindre hopp under våra tidigare samtal, men nu senast så tog jag det där stora språnget. Jag grät helt öppet och FÖRSÖKTE inte ens hålla uppe fasaden, men det kändes som om min samtalskontakt inte ens märkte att jag hoppade. Istället pratade hon på ett sätt som gjorde att det lät som om hon trodde att Arbetsförmedlingen skulle kunna lösa alla mina problem, och då grät jag bara ännu mer. Dels så går jag ju inte till psykiatrin för att få hjälp att hitta ett jobb, utan jag har ju andra problem också. Dels så sa min samtalskontakt, redan när jag hade bestämt mig för att skriva in mig på Arbetsförmedlingen, att hon inte hade så höga förväntningar på dem. När jag sa att jag var orolig för att Arbetsförmedlingen skulle vilja placera mig någonstans där jag egentligen inte behövdes, utan där jag fick vara bara för att arbetsgivaren fick betalt för mig, så sa min samtalskontakt att vi (för det var tänkt att hon skulle följa med på första mötet för att kunna förklara situationen ur ett medicinskt perspektiv) måste se till att de förstår att ett sådant jobb vore helt fel för mig. Hon sa också att om jag skulle jobba på ett sådant ställe så vore det i så fall som chef.

    Nu, helt plötsligt, så sa min samtalskontakt att det var Arbetsförmedlingens sak att hjälpa mig, och att ”det gäller att hitta någonstans där du får vara och där arbetsgivaren får betalt”. Alltså RAKA MOTSATSEN TILL DET HON SAGT TIDIGARE! Då blev jag så ledsen och förvirrad att det enda jag kom mig för att säga var att det plötsligt kändes som om hon inte hade förstått, och att jag därför inte ville att hon skulle följa med till Arbetsförmedlingen.

    Under hela besöket tyckte jag att min samtalskontakt kändes väldigt annorlunda och konstig. Jag tyckte att det var väldigt jobbigt, vilket jag sa, och jag blev mer och mer ledsen. Då sa min samtalskontakt att jag inte klarar av när man ställer krav. Då blev jag helt mållös och kom inte på någonting att säga. Jag som har blivit utsatt för sådana fruktansvärda överkrav (både från mig själv och från andra) under större delen av mitt liv att jag fått jobba väldigt mycket med att dels sänka kraven på mig själv, och dels att säga nej till andra. Dessutom gör jag saker som jag undrar om min samtalskontakt på allvar tror att jag hade kunnat göra om jag inte klarade av krav?! Tror hon t.ex. att jag skulle klara av att ha fullt ansvar för en häst en gång/vecka om jag inte hade klarat av krav?!

    Det kändes som om min annars så empatiska och inkännande samtalskontakt plötsligt dundrade fram som en ångvält utan att uppmärksamma att hon gjorde mig illa. Då fick jag panik och ville gå därifrån, för jag blev så ledsen och chockad. Jag sa att jag inte ville ha någon mer tid just nu, så vi bokade ingenting. Veckan efter kände jag dock att jag trots allt skulle vilja träffa henne och prata, för jag har så många frågor. T.ex. skulle jag vilja veta om det verkligen är så att hon inte förstår vad jag vill ha hjälp med, och hur det i så fall går ihop med hennes enorma engagemang och det faktum att hon tidigare har sagt att jag gjort framsteg.

    Vi skulle egentligen ha träffats i torsdags, men då fick hon förhinder, så nu ska vi träffas kommande torsdag istället. Jag hoppas att det blir av då, och att jag får svar. Jag förstår verkligen inte vad det var som hände sist.

    Till saken hör att min samtalskontakt flera gånger har frågat om jag inte velat träffa någon annan istället, eftersom hon uppfattat att jag skulle behöva träffa en psykolog (hur nu det går ihop med att hon nu inte ens förstår vad jag vill ha hjälp med) men då har jag sagt nej p.g.a. att jag tyckt att allting fungerat så bra. Nu ångrar jag dock att jag inte tackat ja till att träffa någon annan, och det långt tidigare, för nu känns det ju som om det blev pannkaka av alltihop…

    Vad bra att hon kunde hjälpa dig att inte känna skuld över ditt hjälpbehov! Men vad jobbigt att hon kändes annorlunda. Jag kan verkligen relatera till den ledsenheten, den chocken över att det plötsligt är som att den andre inte lyssnar längre. Hoppas att ni får till ett bra möte, så att ni tillsammans kan undersöka vad som hände. Håller tummarna för att hon lyssnar på dig.

    Avatar
    Trådstartaren

    Vad bra att hon kunde hjälpa dig att inte känna skuld över ditt hjälpbehov! Men vad jobbigt att hon kändes annorlunda. Jag kan verkligen relatera till den ledsenheten, den chocken över att det plötsligt är som att den andre inte lyssnar längre. Hoppas att ni får till ett bra möte, så att ni tillsammans kan undersöka vad som hände. Håller tummarna för att hon lyssnar på dig.

    Ja, det var verkligen ett hemskt möte. Jag hoppas innerligt att det blir bättre på torsdag, att vi kan prata ordentligt om varför det blev som det blev sist. Tack för att du håller tummarna för mig!

    Hon har blivit såhär annorlunda ett par gånger tidigare och då har hon – precis som nu – sagt helt tvärtemot vad hon sagt tidigare, även om det har handlat om andra saker. Förra gången det hände var i vintras, och då sa hon att det berodde på att hon känner att hon alltid måste kunna lösa alla situationer och att hon känner sig otillräcklig när hon inte kan det. Vi kom också överens om att jag, nästa gång hon gjorde någonting som inte kändes bra, skulle säga till direkt. Det gjorde jag den här gången, men då sa hon att jag reagerade som jag gjorde för att jag inte klarade av krav. Vad det var för krav hon ställde var högst oklart, för jag märkte då inte av några krav. Hon sa även att det, den här gången, inte var så att hon kände sig otillräcklig. När jag då berättade att jag tyckte att hon kändes väldigt annorlunda så sa hon att det är sådan hon är.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.