Träffade min pappa i jul, han har gått ifrån att vara stark, glad rolig o full av liv, till ett skal som inte kommer ihåg gårdagen, kommer ihåg min farfar, när jag var fem år tog han mig o fiskade. Hans starka armar och trygga gestalt hummade nöjt när flötet guppade i det varma vattnet. Även han blev ett skal. Snart är det min tur att inte komma ihåg något, glida in i dimman o slutligen sluta existera. Vad är det för mening med något när vi alla slutar som skal? Svårt att njuta av nuet när jag vet detta, finns en tröst i att själv bestämma när slutet sker , men empati för mina barn hindrar mig. Känns som att falla i ett bottenlöst hål och desperat försöka få tag i kanten. Jag lever i en glasbur och tittar ut på andra som verkar kunna leva . Att umgås, socialisera, hur kan människor med?. Ser mig utifrån i julstöket, förstår inte hur folk kan tycka sammankomster är kul, vad jag gillar ? Inget , livet är snart slut, för feg för att inte bli ett skal, för snäll för att inte ta klivet , vad återstår? Inget