Självmord enda utvägen

Vet inte hur jag ska hitta orken att göra något åt mitt liv.

Inlåst i ett långt förhållande,  utan närhet men med bostadsrätt och lån.

Långvarig depression, varit sjukskriven för utmattning. Ska egentligen medicinera mot psykos men står inte ut med biverkningarna (viktuppgång o avtrubbad).

Medicinerar istället med alkohol vilket fått min man att förakta mig.

Just nu handlar livet bara om att arbeta på jobbet och sen arbeta hemma (min man sitter bara och spelar datorspel eller tittar på tv).
Rädd att bli inlagd, skulle aldrig kunna gå till jobbet igen om det kom ut.
Tanken på självmord känns befriande, det enda jag faktiskt har kontroll över själv.

 

Hmm ditt liv verkar verkligen struligt just nu. Vill bara säga att livet faktiskt kan vända även om det ser hopplöst ut.

Jag funderar på varför du inte skulle kunna arbeta kvar om du blev inlagd en period?

Har inte en förstående arbetsgivare. Det var svårt att återvinna kollegornas förtroende efter åtta månaders sjukskrivning. Törs inte vara borta med suspekt diagnos igen.

Det är viktigt att ha en arbetsgivare som fattar lite, jag känner igen mig i det du skriver. En sak som jag undrar är självmord verkligen enda utvägen, dom senaste dagarna har tanken på självmord bara blivit starkare det är ju nästan ingen ide att berätta för någon heller det är ju ingen som fattar ändå. Men jag tycker du ska kämpa vidare för någon dag kommer det vända för dig och du kommer gilla livet, så skulle jag vilja känna och så säger bara dom som inte fattar ett skit.

Ska till läkaren idag. Livrädd att bli inlagd. Min man följer med för att kontrollera att jag talar om att jag gjorde ett självmordsförsök kvällen före julafton.
Känns som jag sitter i en rutschkana på väg rätt ner och inte kan stoppa farten.

Varför får man inte dö om man nu vill det? Skulle gladeligen skänka organ till behövande.

Inlagd med vak.
Allt är ett svart hål.

[Green Dyjyse]

Tänker en tanke på dig. Hoppas det ljusnar lite grann, även om det känns tufft nu.

Kvar på hispan, blir elbehandling efter helgen.
Det är så märkligt att man inte får bestämma själv när man ska få dö…

Alla ska prata en massa och berätta hur bra det kommer att bli. De förstår verkligen inte hur omöjligt det är. Mina mörkaste och hemligaste tankar kommer de inte åt iallafall. Fortfarande har jag den kontrollen kvar.

Mörkar hur jag mår, måste se till att få komma hem.
Det är så svart i mig, men jag kan både spela normal och låtsas ha empati. Fast i mig finns ingenting, ingenting alls.