Hem > Forum > Hopplöshet > Självdiagnosiserar mig med Bipoläritet.

Självdiagnosiserar mig med Bipoläritet.

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Vet att detta är en vanlig sak folk gör. Många har ju tendenser till denna “sjukdom” men processen att diagnosticeras med det är i flesta fall lång och komplicerad. Vilket gör att många inte kan få hjälp ifall de nu visar belägg för bipolär sjukdom.

    Men jag har läst på under en längre period nu och har känt de “symtomer” som förekommer i omgångar.

    Just nu är jag så ångestfylld och deprimerad att min hjärna bara fortsätter intala sig att självmord är det som skulle kännas bäst. Är så jävla less på livet och (som jag skrivit i en annan tråd) så äcklar det mig fysiskt. Mår typ illa och har ont i huvudet.

    Liksom vad ska jag göra? Min tid på ungdomsmottagningen är inte förrän den 5 oktober, det är alldeles för lång tid att få hjälp att tala ut om det här med någon. Hade ett samtal med en samtalsbehandlare några dar sen som jag tänkte tala av mig med. Men han var så okänslig och fattade liksom inte att jag menade fullt allvar att jag ville ta livet av mig. Han fråga: “Har du känt självmordstankar?” och jag svara: “Ja, jag har faktiskt haft det på senare tid ganska ofta.”. Då ställde han följdfrågan: “Men du planerar inte att begå självmord, va?” och jag visste inte hur jag skulle svara. Svarade typ: “Asså, kan man väll säga att jag gjort”. Och han bara: “Ok, men om du verkligen känner så, så kommer jag behöva kontakta sjukhus nu, och det vill du inte va?”. Så jag svara väll bara: “Nej, det vill jag väll inte.” Det var den fucking hjälpen jag fick av honom. Så jag fixade istället en ny behandlare/kurator men som sagt är det jävligt långt kvar innan jag träffar denna person.

    Hur fan kan jag skaffa hjälp annars? Helst skulle jag nu bara vilja bli antingen proppad med nån jävla antidepressiv för att se ifall det hjälper eller så vill jag bara sluta. Orkar liksom inte leva med en sån här livsstil längre och har typ ingen som kan supporta mig i det här. Det är väl typ morsan eller syrran och mina kompisar som kan lyssna. Men kan inte dela med mig av allt för då riskerar jag deras välmående känns det som.

    Hopplöst känns det. Min farsa är ju fan psyko och narcissist och han lever jag i samma hus som och kan inte göra ett skit åt det. Har ju inga jävla pengar att flytta härifrån med.

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.