Ser tecken på att jag borde dö

Haft ångest och panikångest sen jag var 7 år gammal. Depression och självmordstankar började jag få i 15-års åldern. För 4 år sedan dog de människorna som stod mig närmast och jag mådde sämre än någonsin. Sökte hjälp på psyk men fick ingen samtalskontakt, men en sköterska som jag pratar med om praktiska saker. Medicin osv.

Sista halvåret har jag isolerat mig, kan inte längre prata om hur jag mår som jag kunde tidigare. Jag har börjat se tecken i min vardag på att jag inte borde leva, och konstant självmordstankar. Om något går dåligt, om någon människa sviker mig, om mina pengar tar slut, ja allt kopplar min hjärna ihop med att det är ett tecken på att jag inte ska finnas kvar. Det blir så automatiskt och jag hinner inte styra bort tankarna. Jag tänker flera gånger per dag “alla människor passar inte in i denna värld. Vissa människor är menade att dö, och jag måste vara en av dom”

Jag kände att jag bara behövde skriva av mig. Mycket lättare än att prata med någon

[Olive Kuloka]

Nej, snälla du, tänk inte så. Din hjärna spelar dig ett spratt, låter som du behöver ändra medicin. Sök akut och stå på dig så att de förstår allvaret. Var rädd om dig och lyssna inte på de tankarna!

Vi är fler som håller på så där. När man ser sig i spegeln på morgonen så ser man ett oaborterat missfoster som stirrar meningslöst tillbaka. Ingen kontakt mellan spegelbilden och en själv, utom den elaka sanningen att vi inte borde finnas.

Varför detta självhat? Vem programmerade oss att känna oss som levande döda amöbor? Med kännedom om att även andras spegelbilder väser tillbaka likt giftormar tycker jag det känns lite närmare att säga till sig själv: Jag är ta mig fan värd bättre!

För vi är fler, sorgens fattiga riddare. De som förlorat både rustning och vapen.

Jag har själv grym ångest nu och jag längtar ”hem” något enormt. Men jag vill inte att du gör dig illa för du är ju något av ett syskon.

Kan jag dämpa din ångest med gemenskap, om än anonym, så mår vi kanske lite bättre båda två ikväll.