ser inget hopp

Är så rädd, är så mycket jag har behövt prata om på sista tiden men det finns ingen att prata med.

Nu har jag gått så länge och bara “hållit igen” och försökt se hoppfullt på livet, att det ska och kan bli bättre men jag känner bara nu att det kommer inte att gå.

Jag är för känslig och för ensam. Passar inte in bland andra människor för att jag är för känslig och tänker för mycket som man säger. Jag känner inte igen mig i andra människor. Och för var dag som går blir jag bara tröttare och tröttare. Är sjukpensionär för psykisk ohälsa.

Jag känner nu att borde ta mitt liv. det här kommer inte att bli bättre. Jag har försökt få samtal av kyrkan men dom vill inte hjälpa mig,  Psykvården vill jag inte kontakta, där får jag bara medicin. Mår dåligt fysiskt av medicin, har provat flera sorter. Har inget förtroende för psykvården längre. Behöver prata med någon klok person men det känns för mycket begärt. Där finns det i alla fall ingen, det är jag rätt säker på efter alla dessa år

Min familj har jag tappat kontakten med, vi har inget att säga varandra längre. Får bara en dålig känsla i magen när jag träffar dem för att jag känner mig värdelös.

Så varför skriver jag då här, ja man försöker, men jag antar att även detta är meningslöst, men tack för ordet!

 

Hej,  jag är sen många år sambo men vi har ingen umgängeskrets. Det gör att jag känner stark ångest o panik som oftast hålls i schack av med. Jag har f n ingen läkare vid vuxenpsyk ens eftersom de inte har personal nog. Mina syskon har jag ingen som helst kontakt med. Jag skulle jättegärna vilja bli din vän här

Anonym skrev:

Hej, jag är sen många år sambo men vi har ingen umgängeskrets. Det gör att jag känner stark ångest o panik som oftast hålls i schack av med. Jag har f n ingen läkare vid vuxenpsyk ens eftersom de inte har personal nog. Mina syskon har jag ingen som helst kontakt med. Jag skulle jättegärna vilja bli din vän här

Ja, jobbar du eller är sjuk? Du står väl i nån kö då till läkare? har du haft kontakt med psyk förut?

Anonym skrev:

Är så rädd, är så mycket jag har behövt prata om på sista tiden men det finns ingen att prata med. Nu har jag gått så länge och bara ”hållit igen” och försökt se hoppfullt på livet, att det ska och kan bli bättre men jag känner bara nu att det kommer inte att gå. Jag är för känslig och för ensam. Passar inte in bland andra människor för att jag är för känslig och tänker för mycket som man säger. Jag känner inte igen mig i andra människor. Och för var dag som går blir jag bara tröttare och tröttare. Är sjukpensionär för psykisk ohälsa. Jag känner nu att borde ta mitt liv. det här kommer inte att bli bättre. Jag har försökt få samtal av kyrkan men dom vill inte hjälpa mig, Psykvården vill jag inte kontakta, där får jag bara medicin. Mår dåligt fysiskt av medicin, har provat flera sorter. Har inget förtroende för psykvården längre. Behöver prata med någon klok person men det känns för mycket begärt. Där finns det i alla fall ingen, det är jag rätt säker på efter alla dessa år Min familj har jag tappat kontakten med, vi har inget att säga varandra längre. Får bara en dålig känsla i magen när jag träffar dem för att jag känner mig värdelös. Så varför skriver jag då här, ja man försöker, men jag antar att även detta är meningslöst, men tack för ordet!

Jag känner igen mig jättemycket i ditt liv. Jag är känslig, ensam, saknar familj och föräldrar. Har svårt att känna igen mig i andra. Andra människor vågar mer på t.ex jobb och studier och har mer tur i livet. Jag har totalt misslyckats med både studier och arbeten. Och jag får knappt ens något läkarintyg! Jag tänker ofta på döden som en utväg. Står snart inte ut med både fattigdom, sjukdom och ensamhet. Får ingen hjälp av psykvården, har bara fått medicin som inte hjälpte. Varför vill inte kyrkan hjälpa dig? Har du pratat med en diakon? Jag får hjälp därifrån men har på sistone inte orkat boka tid då min diakon har bytt jobb till andra sidan om stan. (Min vanliga otur! )Har svårt att ta mig någonstans. Krafterna är knappa och jag lägger det lilla jag har på några få saker, ett par gånger i veckan.